Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nästa gång fotograferar jag

Jag rör mig ute ofta. Jag har nu vid minst två tillfällen, senast i torsdags, kunnat se hur olika personer (sannolikt personal) vid dessa observationer, har promenerat med en funktionshindrad man.

Annons

Det går till så att den funktionshindrade går mol allena, stapplande för sig själv, skjutande sin rullstol framför sig, eller utan denna. Ibland rullar ledsagaren rullstolen, men den medföljande ledsagaren går alltid 20 meter framför den funktionshindrade, helt utan kontakt med honom. Detta ser förfärligt ut och visar på attityden hos ledsagaren och kulturen i gruppen ledsagaren kommer ifrån.

På psykologspråk heter det att man objektifierar den man ska ta om hand eller promenera med. Han är en sak och saker behöver man inte ödsla någon inlevelse på.

Hur känns det att gå för sig själv 20 meter bakom den man är ute och går med? Svar: För jävligt! Förnedrande. Man är inte värd att vara med i gemenskapen.

Efter att ha arbetat i 44 år inom vården och kunnat se personal som negligerar eller rent av plågar vårdtagare med sin underlåtenhetsattityd (”Jag gör inget ont men absolut inget gott heller”) är jag trött på att betala kommunalskatt för en bristfällig vårdkultur varhelst den dyker upp.

Jag hade gärna sagt detta direkt till berörda men då brukar det inte hända någonting. Sådana här attityder och kulturer avhjälps med handledningsinsatser, eventuellt chefsbyten.

Ser jag detta beteende en gång till, fotograferar jag detta och kommer upp till chefen för omvårdnad.

Agnes

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons