Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var finns medmänskligheten?

/
  • Hur lyckades vi skapa ett samhälle där inte ens polisen och socialtjänsten hjälper utsatta människor? undrar skribenten. Arkivbild

Annons

Utanför Gallerian Nian sitter en man. Jag vet inte hans ålder, den är liksom omöjlig att tyda. Kanske är han 25, kanske är han 45. Framför honom står en burk där förbipasserande kan lägga sina småpengar.

Denne man är en man som troligen en gång i tiden blev född av älskande föräldrar. Han har precis som vi varit barn och haft drömmar, han kanske har varit kär och drömt om vad han ville bli när han blev stor. Han är en människa som du och jag, men ändå är det ingen som ser honom.

Jag och min pojkvän har ibland försökt prata med den här mannen. Vi har även hört oss runt om honom och fått veta att han är sjuk och har diabetes och något fel med fötterna – troligen klumpfot. Han kommer från Bulgarien och kan varken svenska eller engelska förutom ett par enstaka ord.

Jag vill berätta om ett tillfälle. Jag tror att det var höst. Vi gick förbi gallerian då vi såg mannen ligga på marken. Vi gick dit och hörde oss för, vad hade hänt? Det visade sig att någon hade misshandlat honom.

Jag gav honom en kram. Med tårar i ögonen sa han tack. Det var nog första kramen på väldigt länge. När vi sedan gick därifrån började jag gråta. Jag grät över hur kallt samhället blivit och över min oförmåga att kunna göra någonting bättre.

En annan gång gick jag förbi mannen då jag var ensam med min dotter i barnvagn. Han mådde inte bra, han gestikulerade att han hade ont i sin fot och att han ville ha hjälp till en doktor. När jag kom hem försökte jag att hitta någon som kunde hjälpa till.

Jag började med att ringa till polisen där jag förklarade situationen och att jag inte vågade gå ensam – om tiggeriet var organiserat så visste jag inte hur konsekvenserna kunde bli om jag tog honom till en doktor. Polisen förklarade att de inget kunde göra, om han ville ha hjälp fick han själv uppsöka läkare.

Jag kontaktade i stället socialjouren och förklarade mitt ärende. Även där fick jag ett nej. Efter detta la jag ut en sökning i en Facebookgrupp där fick jag flera negativa kommentarer. Till slut fick jag dock tag på en sjukvårdsutbildad som lovade att gå dit.

Mina funderingar och varför jag skriver detta är hur vi lyckades skapa ett samhälle där inte ens polisen och socialtjänsten hjälper utsatta människor? Vem har rätten att bestämma vem som är värd att leva och få hjälp?

Jag hoppas att detta ska nå ut till människor och hjälpa till att öppna ögonen på folk. Våga visa medmänsklighet, ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag vet att jag gör så mycket jag kan. Vad gör du?

Sol Nordkvist

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons