Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vissa kan bluffa sig in

Annons

Det finns två sittplatser vid akutens ingång. Ingen ser mig där. Ingen ser att jag håller på att falla ihop för jag inte orkar stå upp. Min mamma som varit och parkerat bilen kommer in i väntrummet och knackar på sjuksköterskans fönster.

Hon knackar och pekar på mig och försöker genom glaset förklara att jag måste få en brits. Att jag måste få lägga mig för jag mår inte bra. Ljusrören lyser upp det kalla gråa väntrummet.

Det ger alltid ett så konstigt onaturligt ljus. Men för mig är detta ljus nästan familjärt, för jag är van vid denna typen av ljus och denna typen av väntrum. Jag har Addisons sjukdom, en kronisk sjukdom som gör att jag har ett dåligt försvar för infektioner och stress. Det gör att mitt liv är annorlunda än andras.

När jag blir sämre behöver jag vård på sjukhus. Det kan vara svårt att få rätt vård i tid då det finns för lite information om min sjukdom och om hur den ska behandlas i akutsituationer. Ibland orkar jag inte hälften av vad alla andra orkar med. Så ibland känns livet svårt och orättvist.

Men! En sak som jag aldrig gör är att använda min sjukdom som en ursäkt eller som ett sätt att komma först i mål eller utnyttja systemet. För ett par veckor sedan upptäckte jag att det finns människor som utnyttjar systemet vilket leder till att andra människor kommer till skada. När detta hände för ett par veckor sedan låg jag på sjukhus.

Jag hade under en längre tid mått dåligt och togs till slut in på sjukhus för utredning. Under de veckorna jag tillbringade på sjukhuset delade jag rum med flera olika personer. Min fjärde dag på sjukhuset kom en medelålders man in. I sällskap med sjukvårdspersonalen verkade han må rätt dåligt men när de inte fanns i närheten verkade han mycket pigg och frisk.

Min fjärde eftermiddag på sjukhuset kom och passerade och mannens besök bytte av varandra under hela besökstiden som var mellan 15 till 19. Dagen därpå fortsatte besöken droppa in fast det inte hunnit bli besökstid ännu.

Där satt han med sina bekanta, hela förmiddagen, inne på vårt gemensamma rum och pratade och skrattade högt. Att mannen hade besök hela dagarna var inte det som var svårast att uthärda. Det var vad de pratade om.

Vid varje nytt besök berättade mannen för sina bekanta hur skönt det var att få komma in på sjukhus och ta det lugnt ett par dagar. Att det inte var någon match att fejka nere på akuten. Att ”om man fejkar får man ju komma in snabbare”. Mannen upprepade historien om och om igen. ”…jag körde handen i rutan och låtsades tappa balansen och sa att det tryckte som fan i bröstet, då jäklar gick det snabbt och man fick ju en liggplats på en gång”.

Jag ville inte tro att det var sant. Att det fanns mäninskor som honom. Som blir prioriterade före någon som mig. Ni förstår när jag kommer in till akuten så sker alltid samma procedur. En underläkare får i uppgift att tortera mig. Fråga mig 100 frågor. ”Är jag inte bara magsjuk eller har en magkatarr?”. Det som blir komiskt är att inget av dessa saker spelar egentligen någon roll då jag blir akut sjuk.

För oavsett vad jag har för diagnos/åkommer på sidan om min grundsjukdom så behöver jag medicin intravenöst omgående. Men det som händer är att jag får vänta. Ibland flera timmar.

Då har jag hunnit blivit så dålig att jag inte kan sitta upp, om jag kunde det från början vill säga. Så ni kanske förstår att jag blev knäckt av att herr medelålders man som ”fejkar”, kommer in och blir en första prioritet på akuten. Inte bara knäckt utan även ledsen i själen.

Dessa människor tar död på såna som mig och andra med sjukdomar som det finns för lite information om ute på akutvårdsmottagningar runt om i landet. Jag skulle vilja att människor rannsakar sig själv lite mer än herr medelålders man gjorde. Han fick åka hem dagen efter då de inte kunde hitta något fel på honom.

Emelie Mälstam

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons