Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alltjämt nationalistiska

/

Annons

När Miljöpartiet de gröna i dag inleder sin kongress så är det ett helt annat parti än det som så sent som på 90-talet höll kongresser i mörker för att spara energi, och hade en mötesordning där varannan talare måste vara en man och varannan en kvinna. Tillställningarna var kaotiska.

Mognadsprocessen bör välkomnas. Om det parti som befinner sig närmast mittpunkten i svensk politik är en verklighetsfrånvänt och helt utan vare sig förmåga eller vilja till politiskt hantverk, då är det ju inte bra. Trots en del kvarlevande besynnerligheter är dagens MP moget att ingå i en regering. Ej att förglömma så är det ju trots allt landets tredje största parti.

I och med det rödgröna regeringsalternativets upplösning så får partiet också en friare ställning – om de vill. Att kunna samarbeta både till höger och till vänster stärker både partiets förhandlingsvana och dess förhandlingsposition.

En av språkrörskandidaterna, Mikaela Valtersson, talar klarspråk. Hon vill att partiet ska gå till val självständigt, och utesluter helt en regeringssamverkan med V, men inte med M.

Det är modigt. Så länge som många av de inflytelserika i Vänsterpartiets toppskikt är kommunister så finns inget annat rimligt förhållningssätt till det partiet än detsamma som gentemot Sverigedemokraterna.

Däremot är Miljöpartiet inte ett liberalt parti, vad än språkrörskandidaten Gustav Fridolin försöker hävda – liksom även en del liberala röster, bland annat på ledarredaktioner. De senare filtrerar sin liberala grundsyn genom ett raster av integritetspanik, där alla med kamerafobi tonar fram som liberaler, obeaktat varje högre sammanhang.

Det inses lätt att Miljöpartiet inte är liberalt. Partiet för ingen liberal diskurs och vägleds överhuvudtaget inte av liberalt sinnelag, även om en del av det som kommer ut i slutändan är aptitligt för liberaler.

I stora delar är Miljöpartiet tvärtom antiliberalt. Partiet bildades på en bas av civilisationskritik, nolltillväxt, anti-konsumism, statsdirigism, mysticism, isolationism, och en hoper andra lösa trådar. Partiets idé var att vara ett anti-parti. Den utveckling partiet har genomgått handlar inte om att partiets kärna har kastats överbord – då kunde ju partiet lika gärna läggas ned – utan man har tilltagit en betydande pragmatism.

När det gäller att höja blicken över horisonten och se världen utanför Sveriges gränser har partiet kommit långt – men sent. Symbolen för mognandet är partiets åsiktsbyte i EU-frågan. I begynnelsen gällde ett bageri i varje by. Det globala stannade vid tanke, inte i handling.

Men av alla viktiga frågor så kvarlever energifrågan såsom trångsynt nationell; kanske för att den yttersta frågan vid partiets bildande var kärnkraften.

Partiet förmår inte se energifrågan i ett globalt perspektiv, trots att det är en av de allra mest avgörande globala frågorna, alla kategorier. Ska världen minska koldioxidutsläppen så båtar det föga att det svenska Miljöpartiet förnöjt konstaterar att Sveriges elproduktion redan är koldioxidfri, och att vi i Sverige därmed kan börja avveckla vår kärnkraft. Att det därmed skulle orsaka mer kolkraft i Danmark och Tyskland blir i ett naivt nationellt perspektiv ointressant.

Miljöpartiet måste svara på den globala frågan – vilken energiform i världen ska avvecklas först: fossil energi eller kärnkraft?

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons