Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Apropå...

...Tintin. Få serieverk torde i sin helhet vara så politiskt radikala och ta ställning för förtryckta folk. Den famösa Tintin i Kongo (1930) är egentligen ett skärande undantag.

Annons

Redan året efter utgivningen av Tintin i Kongo, i det efterföljande albumet Tintin i Amerika”(1931), tar författaren Hergé parti för USA:s indianer som fördrivs av giriga oljebolag.

Och bara sex år efter Tintin i Kongo, i det femte albumet Blå Lotus (1936), finns en hel sida där Tintin och hans nyfunne vän går igenom fördomar som européer har gentemot mot kineser och vice versa, och skrattar hjärtligt åt galenskaperna.

Bokens kontext utgörs av den japanska ockupationen av Kina, Japan som bara kort därefter gick med i andra världskriget på Nazitysklands sida. Nazismen får sig en känga även i Kung Ottokars spira (1939).

Och om inte förr så rehabiliterade väl sig Hergé med Koks i lasten (1958), som handlar om vit slavhandel med afrikanska muslimer.

Tio av de officiella 24 albumen försvarar förtryckta folk; utöver ovan nämnda även sydamerikanska indianer (Solens Tempel, 1949), tibetaner (Tintin i Tibet, 1960), romer (Castafiores juveler, 1963), eller så kritiserar de förtryck såsom latinamerikanska militärdiktaturer (Tintin hos gerillan, 1976).

Faktiskt, inte ens så socialt svaga grupper som utomjordingar, som ju verkligen är försatta i utanförskap, glöms. (Plan 714 till Sydney, 1968).

De enda folkgrupper vid sidan av kongoleser som Hergé gäckar är möjligen lomhörda vetenskapsmän och självupptagna operasångerskor.

Tintin i Sovjet (1929) och Det hemliga vapnet (1956) är dräpande satirer över kommunismens plågor, i det senare fallet de östeuropeiska övervakningssamhällena.

Kanske var även dessa båda böcker sådana som inte föll Kulturhusets ayatollor i smaken.

David Nyström

Mer läsning

Annons