Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Apropå...

Annons

... personalfester och konferenser.

Naturligtvis måste arbetsplatser kunna bjuda sin personal på en trevlig middag varje år, och självfallet mår en organisation bra av att då och då samlas till konferens, till och med på annan ort, och det är fullt möjligt att ordna sådant utan excesser.

Men det finns en företeelse som retar mig särskilt mycket, oavsett om den är dyr eller billig. Och det är allt trams som reflexmässigt tycks se som självklara programinslag.

Högskolepersonal fick ju ro kyrkbåt, måla dalahästar och sjunga i kör vid en konferens i Tällberg – aktiviteter som knappast ingår i deras arbetsbeskrivning. Det är bara ett av oändliga exempel.

Att arbetsgivaren låter sin personal ägna sig åt hobbyaktiviteter på betald arbetstid någon gång per år må vara en struntsak. Förnedringen att som anställd tvingas underkasta sig barnlekar som arbetsuppgift är allvarligare.

Så kallad teambuilding har blivit ett geschäft där ”teambuildingscoacher” tar med ett företags personal ut på Robinsonliknande äventyr i skog och mark, ofta fett fakturerat. Anställda som lagt ner åratal av utbildning i helt andra ämnen bassas ut att paddla kanot och klättra i träd och sova i tält.

Jag undrar om inte sådant lika gärna kan bidra till team-splitting. En djupt yrkesskicklig medarbetare kanske inte alls är duktig på tävlingar ute i naturen och förargar sitt team med usla resultat. När ”teamet” återgår till de normala arbetsrutinerna blir hans eller hennes insatser stående skämtobjekt i lunchrummet.

Det är tur att man har det jobb man har. På min arbetsplats kan man inte stänga och skicka ut hela personalen på fåniga kick-off:er. Vi ska göra en tidning, sju dagar i veckan.

David Nyström

Mer läsning

Annons