Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att amma eller inte

/

Ammandet går ner i hela landet, visar siffror från Socialstyrelsen. Gävleborgs län är ett av de län där mammorna ammar minst.

Annons

Här ammas 58 procent av barnen helt eller delvis efter ett halvår, motsvarande siffra för riket är 65 procent.

Ramaskri förstås med många artiklar i tidningarna den senaste tiden där experter får uttala sig om den oroande utvecklingen.

Själv dristar jag mig till att påstå att siffrorna inte alls är tokiga. Nu är det nämligen så att så gott som inga nyblivna mammor helt skippar amningen, faktum är att vid en veckas ålder ammas 97 procent av barnen, sedan minskar ammandet successivt. Rätt naturligt, tycker jag. Smakportioner ska man ju ge barnen vid fyra månaders ålder ungefär (oklart vad rekommendationen är för stunden, det varierar över tiden) och många bebisar har ju ingen lust att amma i någon utsträckning när de väl fått smaka potatis, palsternacka och andra kulinariska läckerheter.

I det moderna samhället är det ju också så att många mammor faktiskt delar på föräldraledigheten med pappan och att det då, av naturliga skäl, blir svårt att amma på heltid.

Alla har en åsikt, det märks inte minst om man går in på olika forum som riktar sig till föräldrar (mammor företrädesvis) på internet. Där finns gott om åsikter representerade och de som hörs allra mest är de ofta starkt fördömande amningsförespråkarna. Eller förespråkare är fel ord, de flesta vill amma och gör det också. Det är längden på amningstiden som diskuteras. Den som, ve och fasa, väljer att amma ett halvår för att sedan mer och mer gå över till annan föda får ofta utstå elaka kommentarer.

Problemet är – enligt personliga, plågsamma erfarenheter – att mobbningen av kvinnor som av olika skäl ammar något mindre än den av samhället fastslagna normen, inte bara sker på internetforum. Påhoppen sker också där de borde få stöd, inom sjukvården.

Jag är inte den enda som drabbats av – föralldel välmenande men likt förbannat stressande – förmaningar om vikten av att amma, amma, amma. Oavsett hur man mår, oavsett en förlossning från helvetet efter vilken mjölken inte rinner till men däremot blodet rinner från såriga bröst. När en barnmorska på BB (inte i detta landsting, påpekar jag för säkerhets skull) då lägger huvudet på sned och rekommenderar att man ska smörja bröstvårtorna med bröstmjölk är det lätt att mista förtroendet för sjukvården.

Bakgrunden till att helamning av 97 procent av spädbarnen och 65 procent av barnen över sex månader anses vara dåliga siffror är förmodligen rekommendationen från Världshälsoorganisationen, WHO, som säger att barn ska ammas helt i åtminstone sex månader. En rekommendation som är alldeles utmärkt för de levnadsbetingelser som finns i u-länder. I länder som Sverige – utan fattigdom, med rent vatten och god hygien – är rekommendationerna mindre adekvata.

Med detta sagt: jag är inte amningsfientlig, hur skulle jag kunna vara det? Att amma är ju lika naturligt som alla andra fysiska funktioner. Vad jag vänder mig mot är hetsen, fördömandet. Den som vill amma ska få stöd, men i Sverige kan vi faktiskt också ge den som inte vill eller kan göra det detsamma.

KARIN BERGKVIST

Politisk redaktör

karin.bergkvist@gd.se

Mer läsning

Annons