Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att döma ett helt folk, för evigt

I veckan som gick var det 17 år sedan massakern i Srebrenica ägde rum, då bosnienserbiska styrkor under Ratko Mladic dödade 8000 bosnienmuslimska män.

Annons

Sent omsider kunde Mladic gripas och sitter nu i rättegång i internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Bara ett halvår efter massakern skrevs ett fredsavtal, det så kallade Daytonavtalet.

Låt oss nu göra ett tankeexperiment och säga att Turkiet direkt efter massakern i Srebrenica 1995 hade invaderat Bosnien i syfte att rädda de muslimska bosnierna – en inte helt galen kontrafaktisk historieskrivning eftersom Bosniens muslimer tjänade föregångaren till dagens Turkiet, det Ottomanska väldet, vars västra utpost var just Bosnien.

Turkiet hade, i detta tankeexperiment, omgående fördrivit samtliga serber från Bosnien, halva befolkningen, och sedan låtit turkar flytta in i serbers hus.
Ännu år 2033 ockuperade Turkiet alltjämt Bosnien, där nu nästan alla kyrkor och allt annat serbiskt kulturarv hade förstörts, och antalet inflyttade turkar var nu dubbelt så många som de ursprungliga bosnierna.

Turkiet höll sin bosniska koloni hårt befäst. 15-20 procent av invånarna var turkiska militärer.

Successivt hade allt fler bosnier flyttat ut, och kommit att uppfatta att det serbiska förtrycket på 1990-talet bara ersatts av ett turkiskt på 2000-talet. Serbien hade efter Daytonavtalet av egen kraft utvecklat en modern, marknadsekonomisk demokrati och år 2025, 30 år efter massakern i Srebrenica, blivit medlem av EU.

Men trots välståndet längtade förstås de serber som tvingades fly från sina hem hals över huvud 1995 till att en dag kunna återvända.
Fast det tyckte man på många håll i omvärlden inte att de borde få, med mindre än oerhörda eftergifter till ockupationsmakten Turkiet.

Särskilt i Sverige hade man ännu år 2033 en reserverad inställning till det sedan årtionden demokratiska Serbien.
År efter år efter år motarbetade Sverige Serbiens alla försök att upphäva den turkiska ockupationen, årtionde efter årtionde motiverades denna njugga svenska inställning med att serbiska terrorister för ett halvsekel sedan hade ställt till med massaker på bosnier.

Nu åter till den faktiska historien. I dag, 17 år efter Srebrenica – vem dömer dagens serbiska styre utifrån de som styrde och förde befäl 1995?
Vem skuldbelägger hela det serbiska folket kollektivt för vad serbiska paramilitära grupper gjorde för att skapa ett ”Stor-serbien” 1995?
Eller, för att ta till ett drastiskt exempel: vem skulle ännu på 80-talet ha dömt demokratiskt valda tyska politiker och hela det tyska folket för andra världskriget?
Tanken att årtionde efter årtionde döma ett helt folk för vad landets politiker ställde till med långt tillbaka i historien framstår nog för de flesta som djupt orättfärdig.
Ändå är det så som stora delar av omvärlden, inte minst i Sverige, dömer Cyperns grekcyprioter.

Liknelsen med Serbien haltar, och ingen jämförelse med andra världskriget kan överhuvudtaget göras. Grekcyprioternas övervåld mot turkcyprioterna på 1960-talet – alltså för 50 år sedan – var grymt, men är i inget sammanhang klassat som folkmord, till skillnad från massakern i Srebrenica.

Den turkiska invasionen av Norra Cypern sades ske för att rädda turkcyprioter från att dödas och fördrivas när den grekiska militärjuntan (observera: inte grekcyprioterna) ställde till med statskupp för att förena Cypern med Grekland.
Och det skälet är säkert helt sant, men inte hela sanningen. Helt uppenbart är det ju att Turkiet har, och hade, militärstrategiska mål med ockupationen. Annars skulle den ju knappast ha bestått ännu i dag, 38 år efter invasionen.

För vilken turkcypriot har idag fog att känna fara för sitt liv vid en återförening av Cypern? Tror någon att grekcyprioter inte skulle ha lärt något av historien utan tvärtom inspirerats av folkmordet i Srebrenica att återuppta 60-talets stridigheter?
Och skulle överhuvudtaget något land i dag vilja förena sig med Grekland?

Ja, den risken tycks man tro är överhängande på moderata ledarsidor, inom moderata tankesmedjor och hos det svenska utrikesdepartementets högsta ledning.

David Nyström

Mer läsning

Annons