Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avvisning som är ren barbari

/

Annons

När mina barn blir sjuka tar jag dem till husläkaren eller akuten så får de hjälp. Jag har en vän vars lilla dotter blev svårt sjuk i en mystisk leveråkomma. Hon fick bästa tänkbara vård och gör nu regelbundna kontroller för att se att sjukdomen inte återvänder. Vare sig det gäller lindriga sjukdomar eller svåra är vi oroliga mammor och pappor ändå trygga i förvissningen att våra barn får hjälp om de behöver det. Alltför många människor har barn som blir svårt sjuka, ibland händer det värsta tänkbara men ofta botas de. Barn blir sjuka. Barn dör. Barn blir handikappade. Men i Sverige får de i alla fall all tänkbar hjälp. De får en chans.

Så är det ingalunda i alla länder.

I dag kan man läsa om Ardian på nyhetsplats i Gefle Dagblad. Han och hans familj är kosovoalbaner och pojken, i dag 13 år, har handikappet dyskinetisk cerebral pares. De senaste tre åren har han bott i Stöde utanför Sundsvall. Familjen hamnade där eftersom läkarna i Kosovo inte hade möjlighet att hjälpa pojken och därför uppmanade familjen att söka hjälp i ett annat land. När han kom till Sverige var han tio år och vägde 17 kilo. Han kunde inte gå, tala eller äta själv. Under väntetiden i Sverige har han fått vård och träning vilket gjort underverk.

Nu sitter han och hans familj i Migrationsverkets lokaler i Gävle sedan ett par veckor tillbaka. Sverige har gett familjen avslag på ansökan om permanent uppehållstillstånd igen. Läser man handlingarna står det på flera sidor om hur svår hans sjukdom är. Läkare har intygat att han behöver vård men hemlandet Kosovo kan inte erbjuda den hjälp han behöver. Om de kan betala kan de åka till Albanien eller Makedonien för att få livsavgörande operationer, men det har de inte råd med.

Ardian är spastisk och kan inte gå utan sin gåstol. När GD:s reporter besökte familjen i går låg han i en säng eftersom gåstolen blev kvar i Stöde när familjen sattes på tåget till Gävle. Gå kan han med andra ord inte. Han får kräla.

Svensk flyktingpolitik handlar till stor del om integration och om siffror. Invandringen kostar för mycket, säger de negativa. Nej men titta här så mycket vi tjänar på invandrare, säger andra sidan. Integrationen är en viktig del av flyktingpolitiken, men det är lätt att glömma bort politikens kärna. Det handlar om att barn som är sjuka ska få hjälp. Det är faktiskt inte svårare än så.

Regler är regler, säger vän av ordning (Migrationsverket). Finns inte skäl, så finns det inte. Fattigdom är inget skäl till uppehållstillstånd, inte sjukdom heller.

Tillåt mig – högaktningsfullt – att ge blanka fan i sådana argument.

En familj från ett land där vården är undermålig tar sig ända till Sverige och sträcker ut en hand, då ska vi fatta den handen med ett stadigt grepp. Att kasta ut en svårt handikappad pojke ur landet till en sämre framtid bryter mot all tänkbar moral och det bryter inte minst mot barnkonventionen. Ardian är ytterligare ett exempel på att det är dags att göra barnkonventionen till lag i Sverige.

I GD:s artikel om Ardian och hans familj har GD-reportern pratat med Migrationsverkets chefsjurist som redogör för hur svårt det är att på grund av sjukdom få stanna i Sverige. Du ska mer eller mindre vara död, att leva ett dåligt liv duger inte.

Det finns en chans att upphäva beslut och det är om avvisningen skulle visa sig vara orimlig eller ”stötande för det allmänna rättsmedvetandet”.

Men då så! Orimlig är avvisningen, det står utom allt tvivel. Och vi är många som känner att våra rättmedvetanden är stötta. Jag gör det, alla Stödebor som högljutt tagit ställning – och stridit – för Ardian och hans familj gör det.

Handikappade barn ska inte slängas ut, de ska få hjälp. Allt annat är barbari.

KARIN BERGKVIST

Politisk redaktör

karin.bergkvist@gd.se

Mer läsning

Annons