Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bakåt marsch!

/

Annons

Vänsterut, mot periferin, bakåt, och med blicken stadigt fäst inåt.

Mycket är ännu otydligt i Håkan Juholts socialdemokrati, faktiskt otydligare efter kongressen än innan, men några huvuddrag kan ändå skönjas.

Laguppställningen säger en hel del – om vad Juholts socialdemokrati inte är. Det är inte Mona Sahlins socialdemokrati. Att kvastar skulle sopas och många trotjänare få gå stod klart redan på valnatten, i och med det katastrofala valresultatet. Och det var ju faktiskt Håkan Juholt som startade processen med kravet på att alla i partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande.

Så skedde inte efter valet 2006. Mona Sahlin bytte ut de två mest centrala personerna i sin närhet, den ekonomiske talespersonen och partisekreteraren; konstigt vore annat, men i övrigt fanns gott om Perssonregeringens ministrar kvar.

Partiet hoppades nog på bara en parentetisk mandatperiod i opposition, och att valet 2010 skulle återställa ”normalläget”. Länge såg det ju också ut så; Alliansen låg under med 18 procentenheter mitt i mandatperioden medan Mona Sahlins S hade 45.

Sen följde det rödgröna samarbetet.

Juholt har i praktiken gjort rent hus med alla regeringserfarna, alla medtävlare om partiledarposten och alla påläggskalvar. Jag kommer bara på en politisk parallell, och det var när Fredrik Reinfeldt tog strid om ordförandeposten i Moderata Ungdomsförbundet 1992, och vann över sittande ordföranden Ulf Kristersson. In kom helt okända MUF-namn som Gunilla Carlsson, Per Schlingmann och - tja, det gick ju inte så illa för dem i alla fall. Men hur Juholt tänkte när han valde – den låt vara mycket sympatiske – Tommy Waidelich till kamikazeuppdraget att matcha Anders Borg, är svårt att se.

Förvisso är det inte Waidelichs fel att Juholts instruktion till honom är att be väljarna vänta på en sammanhållen ekonomisk S-politik, som likt Godot ska komma någon gång i framtiden. Och visst – en lantarbetare kom att bli Sveriges längst tjänstgörande finansminister, Gunnar Sträng, 1955-76. Waidelich har inte bara varit brevbärare utan även gått livets hårda skola i riksdag och EU-parlament, och som politisk sekreterare i Södertälje. Men 2014 är varken 1955 eller 1976.

Och det finns en viktig grupp marginalväljare som faktiskt tycker att det är viktigare att en regering håller ordning på landets ekonomi, än vilken politik den driver. Det fanns väljare 2010 som varken röstade på M, C, FP, KD eller ens på Alliansen.

Utan på Borg.

Finansministrar har varit en klassisk, socialdemokratisk paradgren. Än värre än en missbedömning vore det om Juholt helt enkelt inte hade haft andra alternativ än Waidelich.

Juholts lag är amatörer mot Sahlins proffs. Det är socialdemokratins hjärtland – Gästrikland är ett klockrent exempel – mot Mona Sahlins storstads- och förortssocialdemokrati. Det är vänster mot höger. Det är ett återtåg mot partiets rötter; ett ”gå tillbaka till Gå”, för att kasta tärningen på nytt.

Juholts socialdemokrati siktar inte främst på att vinna nya väljare. Siktet är inställt på att vinna partiets egna väljare. Juholt siktar inte på att vinna den växande gruppen arbetande och (allt mindre) skattebetalande medelklassen, snarare på att öka den redan stora andelen S-väljare som försörjs av bidrag.

Det är inte alls omöjligt att glada mustascher och bredbrättade paraplyer räcker för att muntra upp trumpna partigängare ute i bygderna, och att med detta hålla de krympande S-väljarskarorna i storstäderna på ett åtminstone inte allt för uppgivet humör.

Om det sedan räcker för att vinna valet, så vore det historiskt; givetvis inte i det att Socialdemokraterna vinner val, men att de skulle göra det med ett – i sammanhanget – gäng mer eller mindre glada amatörer.

David Nyström

Ledarskribent

david.nystrom@gd.se

Mer läsning

Annons