Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre ett rum nu än tio i framtiden

Min andra bostad i Gävle var en liten etta på drygt 20 kvadrat, med pyttelitet kök och badrum. Lyckan när jag flyttade in är obeskrivlig! Vad mer behövde en 20-årig singel?

Annons

Tydligen ett rum till, enligt Socialdemokraterna. ”Det är inte människovärdigt att bo i mindre än två rum och kök”, fastslog dåvarande LO-ordföranden Stig Malm. Det visste förstås han bättre än jag.

Så han beordrade (för LO-facket Byggnads räkning) den dåvarande S-regeringen att införa ett ROT-bidrag – jo, det hette så då också, men var riktat till hyresfastighetsägare, inte till privatpersoner – i syfte att slå ihop ettor till tvåor.

Vips eliminerades i rask takt små, billiga lägenheter som ungdomar skulle haft råd med som förstabostad. I stället inte bara slogs smålägenheterna ihop och blev dubbelt så stora, man passade också på att byta köks- och badrumsinredning, tapeter och golv till toppmoderna, trots att de gamla var fullt funktionsdugliga. I synnerhet för en ungdom. I Gävle kommuns bostadsförsörjningsplan 1988 fanns – om jag minns rätt – enrumslägenheter inte med överhuvudtaget.

Samma år hölls bostadsutställningen Bo 88 i Gävle. I en debatt med en trägen socialdemokratisk partigängare i kommunfullmäktige mästrades jag med att jag minsann var för ung för att minnas bostadsmisären på 40- och 50-talet som S minsann byggt bort med det stolta miljonprogrammet.

Jag kontrade med att den värderade socialdemokraten nog hade nått sådan aktningsvärd ålder att han inte riktigt förstod sig på dagens (dvs 80-talets) bostadsnöd för ungdomar. Man kan ju inte gärna lösa en 50 år yngre bostadskris med ett svunnet Lubbe Nordströms Lort-Sverige för ögonen. Att bo i en etta på 80-talet var inte direkt liktydigt med att ha utedass på gården och bara kallvatten.

Bostadspolitik lämpar sig dåligt för att lösa gårdagens problem. Dess inneboende problemlogik är att nya lägenheter bara kan lösa framtidens bostadsbrist, inte den akuta. Från att utse ett område som lämpligt för nya bostäder tar det ofta 5-10 år innan nyckeln kan sättas i dörren. Byråkratiprocessen kan ibland ta nästan lika lång tid som själva byggandet.

Först efter att ha regerat en hel mandatperiod på fyra år utsåg alliansregeringen en bostadsminister, som utan omsvep konstaterat att Sverige byggt för få bostäder under tjugo års tid, oavsett färg på regeringen. Och det som byggs är mycket svårt att bygga så billigt att det ryms inom en studiemedelsinkomst.

Det betyder inte att det är fel att bygga flott. En stad som Gävle har en unik chans att locka inflyttare som har välavlönade jobb söderut men inte vill trängas med alla andra 40 000 som flyttar till Stockholmsregionen – varje år. Särskilt nu som de östgötska metropolerna Norr- och Linköping får snabbare tåg av regeringen och tidsmässigt kan konkurrera om arbetspendlarna. Då måste Gävle vässa vad staden kan erbjuda. (Vilket dagens kommunledning tyvärr inte riktigt tycks ha förstått potentialen i.)

För unga med låg betalningsförmåga måste man bredda tänkandet från att bara bygga framtida bostäder.

Av flera förståeliga skäl flyttar inte äldre från sina stora villor, dimensionerade för den tid då barnen bodde hemma. Dels, givetvis, för att man trivs, men också för att det ofta är ett oöverträffat billigt boende om lånen är amorterade.

Man skulle kunna göra det lönsamt för villaägare att avdela ett rum för uthyrning. Bostadsminister Stefan Attefall är redan inne på det spåret, men skulle kunna göra mer. Till exempel:

Ta bort skatten helt för uthyrning av del av bostad.

Dubblera ROT-avdraget för dem som vill dela av sin bostad med vägg, egen ingång, WC och pentry.

Inför en gräddfil för bygglov för detta ändamål.

Sådana uthyrningsrum kan färdigställas på ett halvår.

Mitt första boende i Gävle var för övrigt just hos en snäll hyrestant.

Mer läsning

Annons