Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Billig politisk poäng

/

Annons

Finanskris och global ekonomisk avmattning gjorde lågkonjunktur och varsel till det sista kvartalets mest använda ord, och ställde många sanningar på ända. Vem anade att den borgerliga regeringen skulle ge bilindustrin ett räddningspaket motsvarande en procent av landets BNP, 28 miljarder kronor, eftersom industrin misslyckats med att sälja bilar på marknadsmässiga villkor?

Sviktande efterfråga och tuffare kreditvillkor låg bakom varsel i en sådan omfattning att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin använde sysselsättningsläget som underlag för sin famösa analys av 2008 – ett ”skitår”.

Inga större invändningar mot den bedömningen. För ett litet exportberoende land som Sverige kommer arbetslösheten att kulminera på nio procent 2010.

Inte helt oväntat har krisen skapat många bidragskrävare – från Svenskt Näringsliv via SKL till LO – som finansminister Anders Borg kallar ”underskottsfalangen”. Regeringens satsningar för 8,3 miljarder lugnade varken ”underskottsfalangen” eller oppositionen, som i går krävde ytterligare ett krispaket till den offentliga sektorn om minst 10 miljarder kronor i höjda statsbidrag.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har skriftligen begärt tre miljarder för 2009 och fem miljarder 2010 för att kompensera reviderade skatteintäkter som den stigande arbetslösheten innebär. Oppositionen saftar och kräver två miljarder ytterligare. Oväntat? Knappast. Överbudspolitiken har mindre medkrisen att göra än oppositionens ideologiska förbindelse till den offentliga sektorn. Den minnesgode minns vänsterledaren Lars Ohlys krav på 200 000 nya jobb inom offentlig sektor, utan åberopande av någon konjunktursvacka.

I debattartikeln på Dagens Nyheter skriver de rödgröna att de ”istället för hot om varslen vill skapa trygghet genom att visa att den offentliga sektorn står pall när lågkonjunkturens vindar blåser”. Är det rimligt att inte ett enda jobb inom den offentliga sektornpåverkas av det ekonomiska läget? Självklart inte. Den är till skillnad från oppositionens inställning inget reservat frikopplat alla ekonomiska svängningar.

Tjänstemän på finansdepartementet har kalkylerat vad det skulle kosta att skapa ett enda jobb genom allmänna efterfrågestimulanser. Svaret är tre till fyra miljoner kronor.

Om 100 000 personer mister sina arbeten på grund av avmattningen skulle det kosta statskassan mellan 300 och 400 miljarder kronor att ”rädda dem”. Alltså halva statens budget.

Det är lika orimligt som påståendet att inget jobb får gå förlorat inom offentlig sektor.

Välfärd måste få kosta, är budskapet. Absolut, frågan är bara hur mycket? Nästa år bedöms Sveriges kommuner och landsting ta ut 526 miljarder kronor i skatt. Vidare drar de in 66 miljarder i avgifter. Utöver detta tillskjuter staten nästa år 67 miljarder kronor i statsbidrag och kostnaden för arbetsgivaravgifterna sjunker med 6 miljarder. Sammantaget rör det sig om 665 miljarder, en siffra som i relation till oppositionens krav på 10 miljarder ställer den ”välfärdskris” de åberopar i ett mer sansat perspektiv.

För övrigt visar en ny studie av Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering att ökade generella statsbidrag primärt leder till fler byråkrater, inte mer personal i den direkta välfärdsproduktionen.

Men det är väl betydligt enklare att plocka politiska poäng med så enkla grepp som att alltid kräva mer resurser till kommunerna.

GD 31 DECEMBER 2008

Mer läsning

Annons