Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Börja om från noll

Annons

Efter ett tag kom känslan att det var något som inte stämde.

Det var partisekreteraren som höll i presskonferensen. Med trötta ögon läste hon upp en kommuniké om att det verkställande utskottet alltjämt hade förtroende för partiledaren. Själv hade denne smitit ut bakvägen och åkt hem, utom åsyn för horden av journalister vilket måste anses vara en bragd. Partisekreteraren lämnade inte öppet för några frågor.

När TV4 senare på fredagskvällen från trovärdiga källor fått uppgifter om att Håkan Juholt på lördagen skulle meddela sin avgång trillade polletten ner.

Hade det varit fråga om ett äkta förtroende från VU hade Juholt givetvis själv hållit presskonferensen, glatt och triumferande. Nu var det i stället så att han någon gång under VU:s tvådagarsmöte insåg att han måste gå, men ville regissera formerna för detta själv.

Partiet måste nu alltså ännu en gång börja om på ruta noll.

Turen i oturen för Socialdemokraterna är att det trots allt finns en hygglig tid kvar till valet 2014 för att hinna med en grundlig process både vad gäller att vaska fram en ny partiledare och att rekonstruera politiken – något som inte löser sig av sig själv, bara man väljer ”rätt” ordförande.

Det vore idiotiskt om partiet ännu en gång beredde partiledarvalet med samma djupt kritiserade hemlighetsmakeri som sist. Lika fel vore det att låta VU utse en ledare i panik. Situationen är inte densamma som 1986 då statsminister Olof Palme mördats, och krisen var lika mycket nationell som partiintern.

Nu finns chansen att testa den sorts öppna process som är naturlig i alla andra partier, men helt främmande för socialdemokratisk partikultur.

Det finns ingen anledning till brådska. Partiet har den ledning som behövs för att fungera interimistiskt några månader under ett mellanvalsår: partisekreteraren Carin Jämtin och gruppledaren i riksdagen Carina Moberg. Moberg får föra partiets talan i riksdagen på samma sätt som Moderaternas Lars Tobisson 1995-96 när partiledaren Bildt var på utlandsuppdrag i Bosnien.

VU får ånyo utse en valberedning, som bör bestå av partiets absolut mest erfarna och uppburna seniorer, helt oberoende från falanger och som inte kan ifrågasättas för att ha andra bindningar. (Det vill säga inte Berit Andnor.)

Villiga partiledarkandidater får sedan mönstras öppet och tävla öppet, likt processerna nyligen i Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Minst lika viktig är en annan sak. Känt är ju att de socialdemokratiska partidistrikten är uppdelade i höger- och vänsterfalanger, som blivit allt mer oförsonliga med åren. Varför? För en utomstående förefaller det ju lite egendomligt att alla socialdemokrater i ett visst län skulle tycka likadant.

Ironiskt nog beror det på något som tvärtom var tänkt att skapa enighet och sammanhållning. Ombuden på S-kongresserna röstar på bundna mandat, det vill säga alla från ett visst län är pliktiga att rösta likadant, enligt majoritetsbeslut på de länsvisa partikongresserna. Tycker majoriteten ”vänster” så måste alla ombud rösta ”vänster”, tycker majoriteten ”Juholt” så måste alla rösta ”Juholt”.

Den som tycker något annat i ett sådant distrikt har kanske inte så stor lust att åka till en partikongress bara som röstboskap, eller ens fortsätta arbeta aktivt alls. Det leder till att falangerna cementeras och klyftorna fördjupas.

En kongress där en ny partiledare väljs bör inte inkallas snabbare än att villiga kandidater hinner åka ut på turné i landet och vårens distriktskongresser kan välja ombud – som på den stora kongressen tillåts rösta fritt, efter eget huvud.

Det räcker om en ny S-ledare finns på plats till Första maj. Mer bråttom är det inte.

Mer läsning

Annons