Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den farliga energin i Dallas

/
  • Att utvinna energi ur etanhydrat är det som den
  • Västhusgasen metan frigörs när permafrosten smälter i Sibirien.
  • David NyströmLedarskribent

Metanhydrat. Den återuppväckta TV-serien Dallas kan göra en insats för att väcka allmänhetens nyfikenhet på ett ämne som mer än alla andra kan hota mänsklighetens överlevnad.

Annons

Tyvärr förbigås detta helt i de hittills sända avsnitten. Tvärtom beskrivs metanhydrat som framtidens hopp inom grön energiteknik, i kontrast till det svarta guldet, oljan, som gjorde den fiktiva Texasfamiljen Ewing förmögen. Det är den ”gode” av de båda arvtagarna i familjen Ewing, Christopher, som satsar på metanhydrat, medan den ”onde”, John Ross III, letar nya oljefyndigheter på familjens ranch Southfork.

En ledtråd till en eventuell cliffhanger lades emellertid ut i första avsnittet. Det hade skett ett jordskred i havet utanför Kina när Christophers företag ”Ewing Alternative Oil” försökte utvinna fruset metanhydrat under havsbottnen.

Brinnande ”is” visade unge Christopher i en effektfull demonstration inför investerare. Att utvinna energi genom att förbränna fruset metan är inte det farliga, slutprodukten är förvisso koldioxid, men metan är en 21 gånger kraftfullare växthusgas. Det är själva utvinningen av metanet som är farlig. Säkrast är att metanhydratet ligger kvar där det är, fruset under kalkstenslager i havet eller i permafrostens tundror.

Att borra efter metanhydrat är som att öppna Pandoras box. Det var tur att det jordskred som skedde utanför Kina skedde i Dallas, TV-serien alltså, och inte i den verkliga världen. Skred under havsytan som frigör metan riskerar nämligen att leda till den värsta miljökatastrofen som jorden kan utsättas för. Ett sådant skred kan frigöra stora mängder metangas som kan värma upp klimatet hastigt och mycket.

Extra allvarligt är att varmare hav och atmosfär gör att havsbottnen kan bli instabil och ökar risken för att sådana undervattensskred utlöses av sig själva. Metan finns också fruset i Sibirien och norra Kanada, som nu tinar och pyser ut metangas. Som spär på växthuseffekten varvid permafrosten smälter ännu mer och ännu snabbare och frigör ännu mer metan, i en spiral uppåt som riskerar att eskalera utom mänsklig kontroll.

I väntan på onsdagens Dallasavsnitt kunde man i måndags förströ sig med att zappa över till Kunskapskanalen och se en dokumentär från National Geographic där man diskuterade varför så många högstående kulturer i historien har gått under. Man skissade ett scenario där forskare år 2210 undrade hur 2000-talets kultur kunde gå under medan de grävde ut fornlämningar som bilar, motorvägar och skyskraperuiner.

Kan det gå så? Eller rent av värre? Det torde inte vara osannolikt att det finns någon avlägsen planet i universum där det finns liv. Man kan också lätt föreställa sig att det kan finnas planeter där det funnits liv, men som av någon anledning släckts.

Inget säger att planeten Tellus inte skulle kunna bli en sådan planet. Växthuseffekten utgör ett fullt möjligt hot om den når en irreversibel punkt, vilket är en väg som det inte kan uteslutas att vi redan är inne på.

Inget garanterar jordens temperatur att evigt ligga mellan 0 och 100 grader celsius så att vatten kan existera i flytande form, vilket är förutsättningen för liv, eller inom ett ännu snävare intervall vilket är förutsättningen för mänskligt liv. Visst kan jorden bli en 100 grader varm sten täckt av koldioxid.

Det kraftigt smältande istäcket i Arktis är en skrikande väckarklocka, men vi människor är inte programmerade att reagera på ett sådant ljud. Genetiskt är vi präglade att vara rädda för huggtänder och explosioner, alltså plötsliga händelser, men inte på faror som smyger sig på långsamt.

Tidigare okända, mystiska fenomen som radioaktiv strålning kan också förskräcka oss. Men att värmestrålning är den allra farligaste strålningen kan inte vår reptilhjärna greppa.

Kunskapen om hur man gör eld var ju det som en gång grenade av människan från övriga djur.

Att denna mänsklighetens avgörande landvinning också blir det som tar kål på oss vore en ödets ironi.

Mer läsning

Annons