Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den "kärleksfulla" rörelsen

/

Annons

Lördagens opinionsmätning av DN/Synovate där gapet mellan blocken har krympt bekräftar tendensen i tidigare mätningar av partisympatierna. Plötsligt är det match igen; luften har gått ur oppositionens uppblåsta siffror. Övertaget har minskat från cirka 20 procent innan finanskrisen briserade via 9,2 procent i februari till dagens 3,9.

På individnivå har statsminister Fredrik Reinfeldt ett kolossalt övertag över Mona Sahlin vad gäller förtroende.

Förändringarna i opinionen kan i princip helt härledas till att Moderaterna vunnit två procentenheter och Socialdemokraterna förlorat två.

Svårigheterna att urskilja trender när det kommer till småpartierna beror på den extremt cementerade blockpolitik som uppstått sedan de båda regeringsalternativen inför valet 2010 på allvar formerades.

Småpartierna smälter in bakom respektive partijätte i den uppluckrade partistrukturen. Vi har inte längre ett av mångfald fragmenterat partilandskap , vi har två tydliga alternativ där S och M fungerar som kommunicerande kärl i sympatimätningarna. Och för blocken i helhet som draglok alternativt stoppkloss.

Problemformuleringsprivilegiet ligger onekligen hos den sammansvetsade alliansregeringen, vars hållning i såväl krishanteringen, Saabfrågan som energipolitiken finner resonansbotten hos folket.

Oppositionen står däremot bakbunden av en rad mindre välplanerade beslut. Taktiken att positionera sig kritisk till allt vad regeringen gör får oppositionen att framstå som gnällig och tömd på substans. Sedan maktskiftet har partiledarna Sahlin och Ohly mest reagerat istället för agerat.

Och ansatserna att skaka av sig kritiken som handlingsförlamad i brist på en samlad rödgrön politisk vision syns nu i opinionsmätningen. Väljarna genomskådar oppositionens kategoriska avståndstaganden, nu senast i energifrågan där Vänsterpartiet och Miljöpartiet hellre säljer sin själ till djävulen än omfamnar det borgerliga förslaget om kärnkraft. Alldeles oavsett konsekvenserna för industrin och miljön. Utopiska dagdrömmar före blocköverskridande realpolitik är budskapet till väljarna.

När S låste sig vid ett illa förankrat trepartisamarbete och tvingas prioritera enighet framför den sedvanliga rollen som maktspelare försattes rörelsen i en lika grön som oangenäm sits. Nu krävs statsmannamässiga kvaliteter för att manövrera den bångstyriga rörelsen. Men timingen är usel.

Partiets vilja var ju att Sahlin skulle utgöra en motvikt till Göran Perssons toppstyrning och därmed borga för en ledareroll som förlitar sig på en vital partidemokrati, framväxt underifrån genom rådslag.

Men 60 000 förslag från medlemmarna senare suktar tunga aktörer i distrikten, riksdagsgruppen, verkställande utskottet och fackförbunden efter en svunnen era. Då beskeden var distinkta, ledarskapet gestaltades auktoritativt och partiledarposten i det statsbärande partiet alltid var en presumtiv statsministerpost.

Att Mona Sahlin älskar partiet är uppenbart. Frågan är om partiets kärlek räcker till en kollektiv uppslutning bakom ledaren. Kritiken som sipprar ut är annat än ”kärleksfull”.

GD 3 MARS 2009

Mer läsning

Annons