Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är friheten det handlar om

/

Annons

Ett år har gått sedan Sverige slapp undan ett terrorattentat som var avsett att ta så många människor med sig i döden som möjligt, och skapa stor materiell förödelse.

En dag har gått sedan sammandrabbande höger- och vänsterextremister i Stockholm visat att det tyvärr finns fler än militanta islamister som tycker att samhället snarare ska styras av våld än av frihet.

Två dagar har gått sedan regeringen presenterade sin handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. I grova drag kan den delas in i ovan nämnda tre grupper. I allt väsentligt står dessa för samma sak.

Mer förenar, än skiljer, kommunism från nazism.

Mer förenar än skiljer sharia och scum – de förstnämnda vill dehumanisera kvinnor, de andra (hyllade av kulturmarxister) vill skära upp män (Society for cutting up men).

Och allt förenar, och inget skiljer, Anders Behring Breivik från Taimour Abdulwahab.

Det som alla dessa tre våldsbejakande rörelser syftar till är att begränsa, eller helst eliminera, skillnader mellan människor och människors fria val, oavsett vilken sorts homogenitet de eftersträvar; monoreligiös, monoetnisk eller monoekonomisk.

Dessa ideologier predikar överhöghet för en viss religion (islam), en viss ”ras” (vit) eller en viss klass (arbetarklassen; ”proletariatets diktatur”). Andra får anpassa sig, försvinna, dö eller utrotas.

Det är fullt logiskt att våld är dessa rörelsers metod. Med demokratiska metoder; samtal och debatt, går det kanske att övertyga några promille av väljarna att vilja välja bort demokrati och frihet till förmån för diktatur eller teokrati. Problemet är bara att alla, per definition, måste dela målet om ett likriktat samhälle för att det ska kunna bli – just – likriktat.

Av detta resonemang följer dock inte att mångfald, till exempel multikulturalism eller ekonomiska skillnader, måste vara ett mål i sig.

Det ledande värdebegreppet i ett liberalt och demokratiskt samhälle är frihet, men det troliga utfallet är mångfald, om människor själva får göra sina livsval när det gäller yrkesarbete, bosättning och religiös tro (eller icke-tro).

Därför är frihet det största hotet mot likriktade samhällen, och därför behövs våld för att skapa och upprätthålla dem, för att garantera att inga fria viljor hos människor ”sipprar ut”.

Jonas Sjöstedt föreslogs, knappast oväntat, på lördagen av Vänsterpartiets valberedning att väljas till partiledare efter Lars Ohly på partikongressen i början av januari.

Sjöstedt tillhör partiets förnyarfalang, den som vann terräng inom partiet under 90-talet då Sovjetväldet nyligen hade rämnat, men som Lars Ohlys gammelkommunister lyckades ta revansch på när minnena av vad som fanns bakom järnridån bleknat.

Väljs Sjöstedt så kan det innebära att demokratiska ideal flyttar fram positionerna i Sveriges riksdag, vilket inte är en liten sak.

En nyvald partiledare äger inledningsvis ett så kallat formativt moment – under en begränsad tid har han eller hon i praktiken ett fritt mandat att staka ut kursen och sätta sin prägel på partiet.

För Sjöstedts del handlar vägvalet om:

– Har kommunismen någon plats i Vänsterpartiets ideologi och politik?

– Är kommunister välkomna att väljas till förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet?

Som V-ledare kommer Jonas Sjöstedt att ha en unik chans, som få andra ges, att pressa tillbaka våldsbejakande extremism i Sverige.

Mer läsning

Annons