Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det nya näringslivspartiet

Socialdemokraterna är med Stefan Löfven ett helt nytt parti.

Annons

Den nya kursen kontrasterar fullständigt gentemot (givetvis) Håkan Juholts S (det lilla han nu kom med), men också gentemot Mona Sahlins S, Göran Perssons S, Palmes S, och till och med Ingvar Carlssons S, även om det där finns de största likheterna.

Precis som Löfven var Carlsson realist, resultatinriktad och samarbetsvänlig. Men även Carlsson höll, åtminstone retoriskt, armlängds avstånd till näringslivet.

För den mest radikala re-maken är inställningen till näringslivet. Och det är inte så att den omställningen sker under-cover, tvärtom försitter Löfven aldrig ett tillfälle att reta Fredrik Reinfeldt för att han en gång undslapp sig att ”näringslivet är ett särintresse”.

Under Palmes tid var ju näringslivet ondskan själv. Det beskrevs som det stora hotet mot välfärdssamhället, så att det sände kalla kårar in i märgen på varje socialdemokratisk väljare.

Men vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än tio år då näringslivet alltjämt var Socialdemokraternas huvudfiende. I valet 2002 kallade Göran Persson Svenskt Näringsliv för ”borgerlighetens femte parti”.

Någon gång under upploppet till valrörelsen surnade han till över att inte ha ett tydligt borgerligt regeringsalternativ att kampanja mot (alliansen var inte född då), så han proklamerade att bedriva valrörelsen mot Svenskt Näringsliv.

Löfven talar också tydligt om människors eget ansvar för att vara anställningsbara, implicit att ansvaret för att söka jobb är individens eget, inte samhällets. Det senaste utspelet om obligatorisk sommarskola ligger också i linje med detta. Matchen om skolpolitiken är över. FP-ledaren Jan Björklund har vunnit.

Välfärdssystemen försvaras nu med argumentet att de är till för att människor ska kunna arbeta.

Från tidigare S-ledare hette det att välfärdssystemen var till för att sjuka och arbetslösa ska kunna försörja sig. Det signalerar en helt annan sak.

Med Löfven utgör försäkringsförsörjning i stället ett undantag i friska och arbetsföra människors liv, en trygghet vid tillfällig otur med hälsa och anställning.

Av tidigare S-ledares argumentation leddes tankarna till att sjukdom och arbetslöshet var ett mer konstant tillstånd, nästan en egenskap.

Lustigt nog kan man säga att S och M bytt frågor med varandra.

Om nu M vill vara det nya/enda/moderna arbetarpartiet, så vill Löfven att S ska vara det Moderna Näringslivspartiet. Utspelen handlar om investeringar i ny teknologi, riskkapital och ökad exportinriktning och liknande. Löfvens S tycks ha uppfattat globaliseringens villkor.

I allt väsentligt är detta liberal politik, med sociala förtecken. Det borde chockera S- Rörelsen. Så varför gör det inte det?

En förklaring är givetvis lättnaden över att ha överlevt en hotande katastrof med förre partiledaren. En rekordartad opinionsinhämtning till ett stöd på fem procentenheter över valresultatet hade gett vilken partiledare som helst ett öppet mandat.

Det går att jämföra med Fredrik Reinfeldts situation. Visst knorrade många moderater av den gamla stammen över Reinfeldts/Borgs/Schlingmanns helomvändning, men valframgångar tystar.

Men en annan förklaring handlar också om Stefan Löfvens person och historik. Med en enkel uppväxt och en bakgrund som fackligt aktiv industriarbetare har Löfven en orubblig trovärdighet som ”äkta” socialdemokrat. Han har gått den långa vägen inom rörelsen, och dessutom faktiskt haft ett ”riktigt” jobb.

Han kan också knyta an sin politik till gammal hederlig arbetarmoral, att inte bara kräva sin rätt utan att först göra sin plikt. Det påvisar en kontinuitet.

Traditionella S-väljare ser att partiet leds av en riktig arbetare. Borgerliga potentiella blockbytare ser att S nu driver socialliberal politik. Det kan bära långt.

Och Löfven får gratisskjuts av att Moderaterna blivit plågsamt stöddiga och självgoda.

Mer läsning

Annons