Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter alla nej

/

Annons

De hörs ändå, trots att de oftast bara stannar vid tankar.

En del inledande reaktioner efter terroristen Muhammed Merahs mord på de små judiska barnen i Toulouse är inte snygga.

Skadeglädjen över att detta inte var ett nynazistiskt dåd, vilket inledningsvis var lätt att spekulera i eftersom attentatet riktade sig mot judar, lyckades knappt gå att hålla tillbaka hos den sorts högerextremister vars hatobjekt inte är judendom utan islam, sedan det stod klart att terroristen var islamist.

Samma sak fast med andra rollinnehavare spelades upp i Norge i somras, när många först trodde att den bomb som detonerade vid regeringshögkvarteret i Oslo var apterad av en islamist.

I tysthet drogs strax därefter en del lättnadens suckar när det visade sig vara fråga om en kristen extremist. Nu var det i stället de högerextrema som fick stå till svars.

Kvantitativa jämförelser mellan vilka politiska färger av terrorism som är de för stunden farligaste är viktiga att göra polisiärt.

När Säpo skriver i sin rapport ”Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige” att det förebyggande arbetet mot just denna typ av extremism är mer angeläget än det gentemot höger- eller vänsterpolitisk sådan, så finns knappast anledning att tvivla.

Men när den kvantitativa bedömningen överförs till en kvalitativ blir det fel. I moraliska termer är givetvis islamism, höger- och vänsterextremism, våldsbejakande nationalism, eller vilka skäl som helst som uppfattas legitimera massmord på oskyldiga, lika avskyvärda. Den ena våldsbejakande extremismen är varken bättre eller sämre än någon annan, bara för att den för närvarande tycks vara mer på modet.

En annan av de snabba reaktioner som uppkommer i den fullt begripliga chocken efter våldsdåd som det i Toulouse, eller detpå Utöya, är att ropa stopp!

Vi får inte skuldbelägga en världsreligion med 1,5 miljarder trosbekännare för att terrorister bedriver våld i dess namn. Och det är ju helt riktigt. Men inte heller i denna diskussion är poängen att räkna hur många miljondels promille av dessa 1,5 miljarder muslimer som förvandlar sig till islamister, och kunna avfärda dessa som marginalföreteelser. Det centrala är att förstå att religionen islam och terrorrubriceringen islamism, namnlikheterna till trots är väsensskilda saker, på samma sätt som att Anders Behring Breivik inte är en del av kristenheten bara för att han hade mage att påstå sig vara ute på ett kristet korståg.

En annan sak, som vi inte heller ”får”, är att skärpa lagar och ge polis och säkerhetspolis mer effektiva redskap för att oskadliggöra terrorism – för då riskerar själva samhället i sig att bli just den sorts slutna och ofria som vanligtvis är terrorismens högsta avsikt.

Och visst ligger det en hel del i det. Men är det vettigt att låta utvärderingen av fruktansvärda terrordåd stanna i vad vi inte får, eller bör, göra?

Mer konstruktivt är väl att i stället fundera över vad samhället kan göra, eller rentav måste göra – såvida man inte på allvar verkligen tycker att status quo är den bästa av världar.

Samhället måste utvärdera varje dåd som det i Toulouse, och inte låta uppgivenheten segra bara för att en tillräckligt förslagen och driven våldsverkare förr eller senare alltid kommer att lyckas överlista polis, politik och folk.

När vi har en meny med metoder för att skärpa trycket gentemot extremism, där deras fördelar och nackdelar framgår – då kan vi välja, och välja bort, och motivera våra val.

Inte ta det i omvänd ordning; att börja diskussionen med att säga nej.

Den ena våldsbejakande extremismen är varken bättre eller sämre än någon annan, bara för att den för närvarande tycks vara mer på modet

Mer läsning

Annons