Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Egenintresset före Europaintresset

/
  • Frankrikes president Nicolas Sarkozy, och Turkiets premiärminister Erdogan här nedanför.

Annons

Föga överraskande har det franska underhusets beslut före jul om att göra det straffbart att uttala en annan åsikt än att Turkiets folkmord på armenier 1915 var något annat än just ett folkmord, ställt till med skada på inte bara Frankrikes utan hela Europas relationer med Turkiet.

Frankrike är ju det ena av EU:s två dominerande länder. (Tyskland det andra.) Fransk utrikespolitik påverkar därför EU:s starkt.

Den lynniga och lättstötta turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan kan därför tänkas vilja vedergälla inte bara Frankrike utan även sabotera förhandlingar med hela EU, i ännu högre grad än vad Turkiet redan gör.

Extra osmakligt är att det franska beslutet tillkommit främst som ett taktiskt inslag i president Nicolas Sarkozys återvalskampanj inför det franska presidentvalet den 22 april. De fransk-armeniska väljarna är fler än de fransk-turkiska. Sarkozy sätter alltså sitt eget bästa framför Europas.

Utan tvivel var det ett folkmord som föregångaren till dagens Turkiet, det osmanska riket, begick när uppskattningsvis 1,5 miljoner armenier förintades för nästan 100 år sedan. Men att straffa – med fängelse i 1 år och 400 000 kronor i böter (!) – en person som använder sin demokratiska yttrandefrihet till att påstå något annat, är ju bisarrt.

Även den svenska riksdagen deklarerade i ett beslut i mars 2010 att Turkiet begick folkmord på armenier. Detta med en rösts övervikt. Men åtminstone är det på svensk mark tillåtet, för den som så tycker, att motsäga riksdagens åsikt.

Man kan fråga sig om parlament är en vettig instans att fatta beslut om huruvida andra länders historiska oförrätter når upp till nivån folkmord.

Normalt är det ju domstolar som avgör om någon är skyldig till brott. Frågor om folkmord bör rimligen också bedömas i internationella forum, inte i nationella Därtill är ju deklarationer som den franska (och den svenska) meningslösa i sak – ett folkmord kan ju inte göras ogjort.

Däremot riskerar sådana här beslut spela en ytterst kontraproduktiv roll i nutid.

Erdogan var när han tillträdde mycket positiv till EU. Med Turkiet integrerat med EU skulle landet antagligen att allt mer identifiera sig med europeiska kärnvärden, och på den vägen skulle det falla sig civiliserat att tina upp relationerna med Armenien, sluta förtrycka kurder, sluta arrestera journalister, med mera. Att ockupera en del av ett annat EU-land, som Turkiet gör på norra Cypern, vore en omöjlighet.

Men i stället har den fransk-tyska EU-politiken med åren trampat på allt fler av Erdogans många ömma tår. Ska EU kunna påverka medlemskapsförhandlingarna med Turkiet i positiv riktning, liksom Cypernfrågan, bör EU välja sina strider. Sarkozys valtaktik stör nu fokus i den kritik för saktmodighet och obstruktion i EU-förhandlingarna som ett samlat EU riktade mot Turkiet i ett uttalande den 5 december.

FN har satt mars som sista chansen, för lång tid framåt, att lösa Cypernfrågan. Det franska beslutet kan i värsta fall vara den förevändning som Erdogan behöver för att omintetgöra en återförening av Cypern. Turkiets ockupation av en del av EU:s territorium skulle därmed kunna fortbestå i ytterligare, svårbedömd tid.

Det franska överhuset har fortfarande möjlighet att överpröva underhusets beslut.

Man får hoppas att så sker.

Europa kan leva med en annan fransk president än Sarkozy.

Mer läsning

Annons