Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En eländigt kass kassa

/

Annons

I ett land som påför befolkningen världens högsta skattetryck i finansieringen av en omfattande välfärdspolitik är det ytterst viktigt att systemet upplevs rättvist. Folkets vilja att bidra är intimt förknippad med välfärdens funktionella aspekter, varför pysta in miljarder i ett system som inte ger någon återbäring vid behov?

Frågan har formulerats i många hushåll den senaste tiden då en av Myndighetssveriges kolosser, Försäkringskassan, blivit synonym med skandalösa förseningar. Myndigheten kallas inte ”Förseningskassan” i folkmun för intet.

Kassans utdragna problem resulterade under andra halvåret 2008 i en all time high när det gäller klagomål om försenade handläggningar - 1 774 stycken. Att generaldirektör Curt Malmborg har ”sagt upp sig” och överlämnat ansvaret till Adriana Lender, som lämnade kassan i samband med den stora omorganisationen, tröstar föga alla som tvingats ta banklån till hög ränta eller be släktingar om hjälp för att få ekonomin att gå ihop.

Och någon ljusning syns inte. Statskontoret fastslår att om kassan ska klara att hålla sig inom ramarna för sitt förvaltningsanslag på sju miljarder kronor måste man minska administrationskostnaderna med 900 miljoner. Implikationerna? Ytterligare konsekvenser för de försäkrade.

Vore Försäkringskassan en privat bank hade Finansinspektionen dragit in tillståndet för länge sedan, ställt stylelsen till svars och vd:n hade tvingats packa sina kartonger. Men nu handlar det om en statlig myndighet i förändring, vars goda avsikt – att praxis och bedömningar fungerar likvärdigt över hela landet – har lett till administrativa bekymmer som enskilda tvingas tackla efter bästa förmåga.

För de drabbade måste dåvarande generaldirektör Malmborgs påstående, att del av missnöjet berodde på att allmänheten har felaktiga förväntningar på kassan (!), förarga rejält. Självklart sätter svenskarna i allmänhet stor tilltro till trygghetssystemen, förväntningarna är ju alstret av en socialpolitik som under decennier omhuldat den starka statens förmåga att möta medborgarnas behov.

Och i takt med att samhällskontraktet bryts ökar skaran förbannade. Av naturliga skäl då kontraktet inte grundas på ömsesidighet; medborgare som erhållit för mycket i bostadsbidrag åläggs betala straffavgift och andra ersättningssystem är förbundna med kraftig dröjsmålsränta. På vilket vis kompenserar ledningen och politikerna de som nu drabbats ekonomiskt?

Ansvarig minister Cristina Husmark Pehrsson är förbluffande passiv: ”Först när Försäkringskassans analys av situationen är klar kan vi ta ställning till eventuella åtgärder”.

Men när den grundläggande tryggheten inte finns på det egna bankkontot, hälften av svenskarna har ett sparkapital på mindre än 28000 kronor, utan i det allmänna sociala skyddsnätet, måste Försäkringskassan fungera. Det är hög tid för minister Husmark Pehrsson att ta problemen på allvar.

Mer läsning

Annons