Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En manlig bastion i Norden

/

Annons


I dagarna har det firats att det är 90 år sedan som kvinnor fick allmän rösträtt i Sverige, likvärdig med mäns rösträtt.
Den 12 september hölls det historiska valet till riksdagens andrakammare. Fyra kvinnor valdes då in.
Spridda dagar under samma septembermånad 1921 hölls val också till den dåvarande första kammaren, till vilken de folkvalda i landsting och stadsfullmäktige utsåg ledamöter.
Kerstin Hesselgren från Hofors blev den första kvinnan att väljas in i riksdagens första kammare, och också den enda kvinnan som valdes in där i det första val där kvinnor var valbara. Hon representerade det Liberala samlingspartiet.
Hesselgren räknas som Sveriges första kvinna i riksdagen. Även om hon alltså inte var ensam om att väljas 1921 så är det ändå i allt väsentligt rimligt att säga att hon var "först" i betydelsen "främst", eftersom hon var den i särklass mest framstående och framträdande kvinnan. Hon satt i riksdagen ända till 1944, med undantag för några få år. Journalisten Linnea Lindblad, uppvuxen i Gävle, berättar om Hesselgrens gärning i en uppsats i boken "Liberala pionjärer" (Uppsala Publishing House).
Någon kvinnlig statsminister har dock Sverige aldrig fått. Efter det danska valet i torsdags står det klart att Sverige är det sista nordiska land att kvarstå i den positionen. Utöver den blivande statsministern Helle Thorning-Schmidt leds också samtliga andra tre partier i hennes regeringsunderlag av kvinnor, liksom även högerpopulistiska Dansk Folkeparti. Endast två av de mer betydande danska partierna leds av män.
Samma gäller för Norge, som också höll val (kommunalval) i veckan. Fem kvinnliga partiledare, två manliga.
I Finland och Island har folket även valt kvinnliga statschefer. I Sverige, Norge och Danmark avgör dock slumpen statschefens kön.
Sverige har aldrig haft fler än två kvinnliga partiledare samtidigt, eller ska man säga två och en halv. Miljöpartiet har ju den ordningen att en kvinna aldrig kan leda partiet i full kapacitet, utan hennes makt måste alltid begränsas av en man.
Sverige anses allmänt vara ett föregångsland när det gäller jämställdhet. Men i tävlingsgrenen kvinnligt politiskt ledarskap ligger vi alltså sämst till i Norden.
Det är på sitt sätt logiskt – 1921 är det sista år då ett nordiskt land fick kvinnlig rösträtt. Finland fick det 1906, först i Europa, Norge 1913 och Danmark och Island 1915.
Finns då några tecken på att den manliga norm som tycks gälla för svenska politiska ledare kommer att brytas?
I stället för att bli statsminister slutade Mona Sahlins partiledarskap med ett katastrofval. Helt uppenbart var hon, egentligen under hela sin politiska gärning, ogillad och motarbetad av facken i de manliga LO-branscherna.
En ofta nämnd sanning i analyser av Socialdemokraterna är att partifolket gärna vill ledas av en patriark. Håkan Juholt har pondus och mustasch nog att fylla den schablonen, så att en man av hans typ efterträdde Sahlin var inte oväntat. Gör han inte ett riktigt uselt val 2014 så torde nog partiet ge honom en chans även 2018.
Det andra parti som kan mönstra en statsministerkandidat är Moderaterna, och frågan är om Fredrik Reinfeldt skulle avgå ens efter ett förlustval 2014. Han kan ju vara sugen på revansch 2018.
Kanske får Sverige vänta därmed vänta till över 100-årsdagen av den kvinnliga rösträttens införande, för att ha en kvinnlig statsministerkandidat att rösta på.
I så fall återstår också att se om hon vinner.

Mer läsning

Annons