Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ny ministerlista

Annons

Jag föreslog i min ledare i onsdags att regeringen bör möblera om sig för att möta de helt nya utmaningar som kommer inför valrörelsen 2014, i form av ett SD invalt i riksdagen, ett miljöparti som är landets tredje största, och en totalreformerad socialdemokrati. Regeringens tre mindre partier behöver också få nya chanser att profilera sig.

FP-ministrarna Jan Björklund och Erik Ullenhag byter plats med varandra. Alla frågor som berör migration och integration behöver samlas i ett och samma departement, eftersom den som möter Sverigedemokraterna måste kunna föra regeringens talan i alla frågor på detta politiska fält.

Som det fungerat hittills i regeringen har migrationsministern (Tobias Billström, M) och integrationsministern (FP) drivit delvis motstridiga linjer. Så kan det givetvis inte vara. Billström får gå. Björklund tar även migrationsfrågorna.

Erik Ullenhag blir utbildningsminister, med ansvar för de mycket viktiga högskole- och globaliseringsfrågorna, som ingen drivit sedan Lars Leijonborgs ministertid, och som Jan Björklund obegripligt nog nedgraderat ytterligare genom att inte ha en särskild minister för högskolan (men i stället inrätta en separat minister för förskolan).

Nyamko Sabuni som innehar denna ministerpost har signalerat att hon vill sluta efter valet 2014, men får bytas redan nu mot den givna skolministerkandidaten Lotta Edholm, skolborgarråd (FP) i Stockholm. I skolpolitiken råder plötsligt inte den traditionella konfliktytan mot S.

Att KD har socialdepartementet är logiskt, eftersom där ligger de ”mjuka” frågorna barn, vård och äldre. Men vad gäller sin tredje ministerpost har partiet prioriterat märkligt. Under förra mandatperioden var Mats Odell finansmarknadsminister, med ärenden som ger noll poäng hos väljarna och som vilken banktjänsteman som helst kan expediera, vilket är fallet nu med Peter Norman som inte ens var medlem i något parti innan.

Efter valet inrättades på KD-initiativ en bostadsminister, som partiet var ivrigt att besätta. En god idé i sig, men på vilket sätt profilerar bostadsfrågor kristdemokratisk ideologi?

Justitieminister Beatrice Ask har misslyckats både med att minska brottsligheten och att utstråla engagemang för uppdraget, och behöver under alla omständigheter sparkas. Att öka tryggheten på gator och torg och bättre rehabilitera kriminella beteenden borde vara en klockren, social KD-fråga. Med partikamraten Peter Althin som biträdande statsråd skulle Göran Hägglund som justitieminister få hjälp med att formulera lagförslag så att de passerar lagråd och riksdag.

Bostadsfrågorna har en given plats ihop med infrastrukturfrågorna. Båda handlar om att kunna bo och jobba i hela landet. En given utmaning för en centerpartist, Anna-Karin Hatt.

Nuvarande infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd har varit landstingsråd och kan således vårdfrågor i detalj. Hon blir en utmärkt socialminister efter Göran Hägglund, och ger på köpet Moderaterna lite social cred. KD måste dock givetvis fortsätta att ha hand om sina profilfrågor barn och äldre.

Jag skrev i onsdags att Miljöpartiet bör möta en av alliansens partiledare i debatter om miljöpolitik. Det kan naturligtvis bara bli Centerns Annie Lööf, som också bör ha hand om energipolitik eftersom det inte går att tala miljö utan att komma in på energi.

Nuvarande miljöministern Lena Ek får i stället bli EU-minister. Som före detta Europaparlamentariker är hon den i regeringen som har de i särklass bästa meriterna, i synnerhet som EU-politik till stor del berör miljöpolitik. Miljöpartiet utmanas således på två fronter, Lööf har de nationella miljöfrågorna, Ek de internationella.

Nuvarande Europaminister Birgitta Ohlsson blir kulturminister. Att Lena Adelsohn-Liljeroth får sluta kommer få att märka. Ohlsson är den som kan dra igång en ideologisk debatt om vad som är ”svensk kultur”. Jämställdhets- och demokratifrågor är om något kulturfrågor, och få är bättre än Ohlsson att sköta dessa så hon får ta dem också. Skära upp tårtor hinner hon göra på en fikarast.

Slutligen näringsministerposten, som Annie Lööf lämnar.

Här möter regeringen en socialdemokrati som leds av fackföreningsmannen Stefan Löfven. Ministerposten är given för M.

Maria Rankka, vd för Stockholms handelskammare har rätt kompetensprofil.

Eller om M vill ta till det riktigt tunga artilleriet och återta Urban Bäckström, M-statssekreterare i finansdepartementet under 90-talets borgerliga regering, därefter riksbankschef, Skandiachef och nu vd för Svenskt Näringsliv.

David Nyström

Ledarskribent

david.nystrom@gd.se

Mer läsning

Annons