Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ointaglig manlig bastion?

/

Annons

Fyra av tio herrklubbar – förlåt börsbolag – saknar helt kvinnor i sina ledningsgrupper. Andelen är i stort sett oförändrad jämfört med i fjol, visar en rapport från stiftelsen Allbright som arbetar för att öka antalet kvinnliga ledare i svenskt näringsliv.

Stiftelsen Albright vill med sin rapport fokusera på just företagsledningarna istället för styrelserna. Sedan tidigare vet vi att andelen kvinnor i börsbolagens styrelser är blygsam, för ett par år sedan var siffran 16 procent.

Kvinnor återfinns numera i de mest manliga branscher och kvinnorepresentationen i såväl riksdagen (45 procent är kvinnor, det skulle vara nästan 47 procent om Sverigedemokraterna togs bort ur kalkylen) som i regeringen är hög. En kvinna som statsminister har Sverige tyvärr ännu inte sett men väl en kvinnlig talman. Den politiska makten är ingalunda något perfekt jämställdhetsexempel men kvinnorepresentationen måste ändå sägas vara god. Det är inte omöjligt för kvinnor att göra politisk karriär.

Den ekonomiska makten i form av näringslivets toppskikt är däremot en till synes ointaglig manlig bastion.

Man kan tycka att det skulle ligga i bolagens eget intresse att få in andra perspektiv i styrelserum och ledningsgrupper, att ta in människor med olika bakgrund, kompetens och förmågor. Framför allt borde ju bolagen vilja ha de allra bästa personerna att välja mellan men eftersom så få kvinnor letar sig in i bolagsstyrelser och ledningsgrupper kan man misstänka att bara halva landets begåvningsreserv används. Kvinnor är ju idag i majoritet på de högre utbildningarna vilket inte alls återspeglas i företagen. Tjusigt snack om pluralism förblir uppenbarligen bara snack.

Tyvärr har den sakliga diskussionen om hur denna snedfördelning ska lösas uteblivit. Istället har debatten till stor del kommit att domineras av vänsterns favorit-quick fix: kvotering.

Kvotering är ingen lösning. Dels vore det en inskränkning av börsbolagens självbestämmande (styrelsernas sammansättning är en fråga för ägarna, inte landets politiker), dels vore det att göra kvinnorna en björntjänst (vem vill bli misstänkt för att vara kvoterad till ett uppdrag?).

Det krävs satsningar för att motverka könsbundna val av utbildningar. Det behövs fler kvinnliga företagare och på familjenivå ett mer jämställt uttag av föräldraledighet. Där behövs samhällssatsningar på bred front.

Det är inte bara företag som nobbar kvinnor. Även kvinnor tenderar till att nobba höga tjänster. Men det duger inte för bolagen att använda som ursäkt, gör något åt den saken istället. Vad sägs om att ge stöd till dem – såväl kvinnor som män – som tycker att det känns svårt att kombinera yrkesliv och familjeliv. Det vinner inte bara individen utan även företagen på.

Men som sagt, den diskussionen är inte särskilt livaktig. Och så länge som börsbolagen envist sätter likhetstecken mellan man och kompetens kommer kvoteringsivrarna att få vatten på sin kvarn.

Istället har debatten till stor del kommit att domineras av vänsterns favorit-quick fix: kvotering.

Mer läsning

Annons