Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En skandalös dom

/
  • Att välja läraryrket ska inte innebära att man förväntas tolerera mer våld än andra medborgare.

Läraryrket har socialt, ekonomiskt och arbetsmiljömässigt steg för steg sjunkit under flera årtionden.

Annons

En gång hade lärare en aktad ställning i samhället (samt givetvis i klassrummet). I dag är läraryrket ett av de minst attraktiva. Platserna på grundlärarutbildningen går nästan inte att fylla, och för flera av de sökande är läraryrket ett andra- eller sistahandsval.

Att nu en dom i Gällivare tingsrätt slår fast att våld mot lärare inte ska bestraffas lika hårt som samma våld mot andra medborgare skulle ha gjort bidrar knappast till att öka intresset för att bli lärare.

Media har rapporterat om fallet där en elev på en skola i Kiruna slog och sparkade en lärare och hotade att döda honom. Eleven dömdes för misshandel, olaga hot, hemfridsbrott och åverkan, till 30 timmars ungdomstjänst. (Vilket man, vid sidan om saken, också kan tycka är i mildaste laget.)

Normalt skulle i liknande fall förövaren också dömts att betala ett skadestånd till brottsoffret. Men så skedde inte denna gång. Tingsrättens motiv lyder:

”Tillsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Skadestånd är i svensk rättspraxis i regel löjligt låga. Vid ett liknande fall i Skåne dömdes en elevs föräldrar att betala 6 825 kronor. Med alla mått mätt en strutsumma, både för förövaren att betala och för brottsoffret att få, när det är fråga om en handling som, beroende på offrets känslighet, kan leda till psykiska problem som läker betydligt långsammare än den fysiska smärtan. Så pengarna är av sekundärt intresse. Frågan är principiell.

Ska det svenska samhället verkligen ha en syn på läraren som minst lika mycket polis som kunskapsförmedlare, och skolan som en arbetsplats där våld accepteras som normalt förekommande?

Först kan man notera att logiken haltar, eftersom våldspreventiv utbildning på polisnivå inte ingår i en lärarexamen. Men det är inte dit samhället ska gå, utan åt motsatt håll

Snarare ska läraren frigöras från andra uppgifter för att kunna koncentrera sig på – just – lärandet. Det är oundvikligt att läraren såsom en självklar vuxenförebild för eleverna dessutom har en uppfostrande uppgift; att kunna ryta till och vidmakthålla ordning och normer. (Vilket för övrigt kräver att läraren får ökade befogenheter.) Men det är huvudsakligen andra yrkesgrupper, både i och utanför skolan, som ska ha det socialt stödjande och korrigerande uppdraget.

Tingsrättens resonemang är på alla sätt skandalöst. Läraren har sagt att han inte har ork att överklaga, vilket är förståeligt, men görs ingen överprövning riskerar ju synsättet att bli vägledande.

Dessvärre är tingsrättens betraktelse inte bara ett udda påhitt, tvärtom faller den in i den syn som genomsyrar svensk lagstiftning: att våld, i alla fall om det inte är grovt, snarast är en bagatell.

Mer läsning

Annons