Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tröstlös konflikt

/

Annons

Den tröstlösa våldseskalationen som följt på de israeliska truppernas markinvasion in i Gaza är en lika tragisk som blodig illustration av Mellanösterns mest infekterade geopolitiska strid. Av de självklara följderna; att det största lidandet faller på de redan utsatta civila palestiniers lott – 1,5 miljoner människor saknar elektricitet, dricksvatten, livsmedel och sjukvårdsutrustning – och att det militära våldet riskerar att långsiktigt gynna den hatfyllda och reaktionära organisationen Hamas, framgår slutsatsen att Israels militära invasion är ytterst kontraproduktiv. Precis som isoleringspolitiken har visat sig vara.

Delar av Hamasledningen förutsåg att gensvaret på de omfattade raketskjutningarna mot israeliska städer skulle bli en allvarlig militär upptrappning. Genom cynisk fanatism välkomnar Hamas striderna eftersom de väcker sympatier enligt David och Goliat-logik hos världsopinionen. Omvärldens upprördhet om ”israeliskt övervåld” är ljuv musik i terroristernas öron. Mullorna i Teheran gnuggar händerna, liksom terrorgrupper i Syrien och Hizbollah i Libanon.

Och när blodet på palestinska civila – män, kvinnor och barn – flödar blir det svårare för den palestinske presidenten Mahmud Abbas att återuppta fredsförhandlingarna. Den väpnade konflikten breddar det politiska, religiösa och militanta rekryteringsunderlaget. Kort, hatet växer.

Det borde väl Israel rimligtvis ha insett? Sannolikt, men här gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Bakom invasionen döljer sig även en inrikespolitisk beräkning. Opinionsmässigt tangerar premiärminister Ehud Olmerts parti Kadima det högerinriktade Likud och Olmert hoppas stärka utgångsläget inför valet genom att operativt markera regeringens fördömande av kontinuerliga terrorangrepp på sina medborgare.

Hamas har under den halvårslånga vapenvilan stärkt sin militära kapacitet och en tiondel av Israels befolkning är i dag inom skotthåll för Qassamraketer från Gaza, ett par miljoner kan nås av missiler från Hizbollah i Libanon. Alla länder, precis som Israel, har folkrättsligt stöd att försvara sig mot fiender vars uttalade mål är att utplåna landet. Om inte demokratin försvarar sig mot dem som vill förgöra demokratin, vad återstår då av demokratin?

Orsak och verkan kan som alltid diskuteras i konflikten, men när konsekvensen av principerna leder till ett ännu större hat bland den palestinska befolkningen, som islamistiska grupper kan kanalisera till ökade terroraktioner mot Israel, stavas lösningen politik. Alla framgångar och diplomatiska försök till en tvåstatslösning måste bygga på en vilja till fred bland såväl palestinier som israeler.

Bosättningspolitiken på Västbanken förtjänar svidande kritik och en fredsuppgörelse måste innebära smärtsamma eftergifter på den här punkten. Mot den bakgrunden, som ofta framhålls som en stor pusselbit i en framtida fredslösning, blir utvecklingen efter uttåget ur Gaza 2005 så deprimerande. När evakuerade bosättningar resulterade i nya raketbeskjutningar kom tesen utbyte av land mot fred på skam.

Frågan återstår. Hur resonerar man med en part vars mål är att utplåna sin samtalspartner?

GD 7 JANUARI 2009

Mer läsning

Annons