Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En turkisk Putin

/
  • Erdogan har nu vunnit tre val i rad, men åren vid makten tycks ha frammanat såväl populism, lynnighet och hybris.

Att påstå att den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogan är en komplex karaktär framstår allt mer som en underdrift.

Annons

I väst har han betraktats med ömsom hopp, ömsom tvivel. Med tiden har han bjudit allt fler anledningar till det sistnämnda.

Med Erdogan och hans AK-parti, som kom till makten 2003, fick Turkiet för första gången en regering som på allvar utmanade landets militär, och dess konstitutionella ställning som garant för statens sekulära ordning. Turkiets generaler har enligt grundlagen både rätt och skyldighet att överpröva valresultat och förd politik i syfte att motverka att religionen vinner mark i samhället – en interventionsmöjlighet som de återkommande använt sig av. AK-partiet hade också en progressiv, liberal ekonomisk politik och en tydlig vilja att föra landet in i EU. Allt detta gillades förstås i väst.

Erdogan har nu vunnit tre val i rad, men åren vid makten tycks ha frammanat såväl populism, lynnighet och hybris, och dessvärre även auktoritära tendenser. Någon förbättrad situation för landets kurder kan inte skönjas, inte heller för medias frihet och journalisternas arbetsvillkor. Mottagandet av flyende syrier är berömligt, men nu kommer uppgifter om att Erdogan spelar under täcket med grannlandets diktator Assad.

Inför det att Cypern nästa höst övertar ordförandeklubban för EU håller Erdogan på att fullstängig tappa koncepterna. I somras avfyrade han en serie horribla uttalanden vid ett - folkrättsligt olagligt - besök på den norra delen av ön som Turkiet ockuperar, vid högtidlighållandet av invasionsdagen den 20 juli 1974, som grekcyprioterna minns som en tragedi men som Turkiet kallar befrielsen.

”Det finns inget som heter Republiken Cypern, det finns den Turkiska republiken Nordcypern och så finns det grekcypriotiska samhället på södra delen av ön”, orerar Erdogan, trots att det i den verkliga världen förhåller sig precis tvärtom: Republiken Cypern är den folkrättsligt erkända staten, därtill medlem av EU, medan Turkiets ockupation av norra Cypern fördömts av FN i flera resolutioner.

”EU kan inte tillåta Cypern att tjänstgöra som ordförande”, tycker Erdogan vidare, som om den frågan avgörs i Ankara och inte i Bryssel. Om EU ändå följer sin turordning med ordförandeländer så ”hotar” Erdogan med att frysa Turkiets medlemskapsförhandlingar under Cyperns ordförandehalvår, som om dessa inte redan går på sådan tomgång att ett halvårs fördröjning gör mest skada för Turkiet självt.

Allt detta säger Erdogan samtidigt som det faktiskt pågår samtal om återförening mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Avsiktliga försök att torpedera en återförening, eller bara tom retorik?

”Turkiet skulle ha ockuperat Cypern även om det inte bodde en enda turkcypriot där” är ett annat Erdogan-uttalande, som dessvärre indikerar det förstnämnda, samtidigt som det också avslöjar att Turkiets invasion 1974 långt mer än den påstådda anledningen att skydda turkcyprioters politiska rättigheter från den massiva grekcypriotiska majoriteten hade rent militärstrategiska syften.

Likheterna med Rysslands Putin blir allt mer oroande.

Mer läsning

Annons