Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett cyniskt maktspel

/

Annons

Omvärldens bild av kriget mellan Gaza och Israel är ofta onyanserad och starkt präglad av ideologiska ställningstaganden som endast rättfärdigar den ena partens gärningar, trots att verklighetens komplexitet inte ryms i kategoriseringar av goda och onda, misstänkta offer och privilegierade bödlar.

Det enda som kan sägas med säkerhet om kriget är att förstörelsen spär på det ömsesidiga hatet och viljan till blodshämnd. Alla ansatser till försoning begravs i ruinerna.

På ena sidan Israel, en suverän stat skyldig att försvara sina medborgare och sörja för nationens säkerhet. På andra sidan Hamas, en icke erkänd styrande makt, byggd på ett totalitärt maktcentra av religiös fanatism, som redan 1993 genomförde den första självmordsbombningen, ett halvår innan PLO:s ledare Yassir Arafat och Israels premiärminister Yitzhak Rabin undertecknade Oslo-avtalet. Däremellan? Humanitära tragedier, förlorade framtidsutsikter, spillda liv.

Kriget är ur alla synvinklar kontraproduktivt. Även om Israels attacker inte uppstod ur tomma intet så kräver ändå krigets lagar att tre villkor är uppfyllda för att en vedergällning ska uppfattas som rättfärdig.

För det första ska det militära angreppet vara proportionerligt. Medan det sjuåriga raketregnet från Gaza samt markoffensiven har skördat cirka 50 israeler, uppgår dödssiffran på den palestinska sidan till 774 döda och 3 200 sårade.

För det andra ska en bestraffning uppnå sitt syfte. Men det Hamas förlorar i militär styrka uppvägs av moraliskt och politiskt stöd på den ”arabiska gatan”. Ju svårare det blir för moderata palestinier att tro på en tvåstatslösning, desto större rekryteringsunderlag av potentiella själmordsbombare redo för martyrskapet skapas.

För det tredje ska alla andra medel ha uttömts innan en vedergällning verkställs.

Israel kritiseras även av många med hänvisning till problemets kärna: den drygt fyrtioåriga ockupationen av Västbanken och Gaza och det militära underkuvandet av fyra miljoner palestinier.

Samtidigt resulterade 2005 års evakuering av bosättningarna på Gaza, med syfte att skapa avspänning, i ett inbördeskrig mellan Hamas och Fatah samt allt tätare intervaller av Qassamraketer.

Nåväl, alldeles oavsett historiska oförätter enligt en inte alltid begriplig tidsaxel, alldeles oavsett begågna misstag och skuldfrågor måste en lösning åstadkommas.

Uppmaningen från FN:s säkerhetsråd i en resolution med 14 av 15 rösters stöd, om omedelbar vapenvila och ett fullständigt tillbakadragande av israeliska styrkor avvisades av såväl Hamas som Israels regering.

Nu står hoppet till Egyptens medlingsförsök som innebär eldupphör, tillbakadragande av marktrupper och hävning av blockad, samtidigt som Egypten stryper vapeninsmugglingen vid gränsen mellan Egypten och Gaza.

Arabvärlden och det internationella samfundet måste öka trycket på båda parter för att lösa denna geopolitiska och strategiska intressekonflikt, vars relevans för såväl den globala säkerheten som internationella ekonomin är enorm. En tillfällig vapenvila ger ingen fred. Orken att fredsmäkla måste sträcka sig längre än eldupphör och det cyniska maktspelet måste erättas av en genuin vilja att etablera en tvåstatslösning.

GD 10 JANUARI 2009

Mer läsning

Annons