Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett svenskt Folkeparti

/
  • Samtidigt som svenskarna i gemen blir allt mindre negativa till flyktingmottagning går Folkpartiväljarna mot trenden.

Annons

I dag, onsdag, är det Folkpartiets dag i Almedalen. Man ska nog inte hoppas allt för mycket på att partiledaren Jan Björklund i sitt tal i kväll berör den fasansfulla undersökningen som presenterades i förra veckan. Och det var nu inte fråga om någon webbenkät i en kvällstidning, utan den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet.

Samtidigt som svenskarna i gemen blir allt mindre negativa till flyktingmottagning går Folkpartiväljarna mot trenden. Och detta inte lite heller.

Ännu år 2000 uppvisade Folkpartiväljarna den attityd som man har att förvänta sig av ett socialliberalt partis väljarkår. Folkpartiet var då det parti som hade de minst flyktingnegativa sympatisörerna; 25 procent ville ta emot färre flyktingar.

Bland dagens folkpartiväljare är det 41 procent.

Det är ganska precis som genomsnittet i Sverige, 42 procent. Men ett socialliberalt parti ska inte ligga på ett nationellt genomsnitt i flyktingfrågor.

Trenden är en skandal.

Föga överraskande har den bemötts med tystnad av ledande folkpartister. Förhoppningsvis beror tystnaden på att Folkpartiledningen inte har någon kommunikationsplan för att bemöta sådana här chocksiffror. Men en värre hypotes är partistrategerna i lönndom tycker att det är rätt skönt att slippa vara opinionsledande i flyktingfrågor.

Professorn i statsvetenskap Marie Demker, en av författarna till SOM-rapporten, ser opinionsutvecklingen som ett bevis för att Folkpartiet bytt väljarkår. Visst kan det vara så, och Miljöpartiet är att gratulera till att FP lämnar matchen om de internationalistiskt sinnade väljarna med walk-over, och bjussar gentilt på flyktingvänliga socialliberala väljare.

Men delvis kan det också vara värre – nämligen att trogna FP-väljare, som hittat till partiet under Bengt Westerbergs eller ända tillbaka till Bertil Ohlins tid, faktiskt tagit intryck av partiets argumentationsskifte i flykting- och integrationspolitiken – från solidaritet till krav.

Detta har varit så fullständigt onödigt. För ingenting i Folkpartiets politik i sak när det gäller flyktingmottagande och integration kan betraktas som stridande mot socialliberala värderingar och ideal.

För att ta några uppmärksammade exempel:

Det är inte fel ur ett socialliberalt perspektiv att sätta bildning framför religiösa påbud, om dessa står emot varandra (= burka och niqab i klassrumsundervisning).

En socialliberal samhällsordning måste per definition vara sekulär, och förordet för kunskap är ideologiskt fundamentalt.

Det är inte fel att påtala att bristande kunskaper i ett lands officiella språk riskerar att leda till gravt utanförskap; arbetslöshet, fattigdom och usla chanser att bryta exkluderingen av egen kraft (= krav på språkkunskaper för medborgarskap).

Självfallet är det inte heller fel att hävda att ett kulturellt tolerant samhälles gräns för kulturell tolerans är passerad när centrala liberala samhällsideal hotas, som jämställdhet och respekt för att även omyndiga barn har en med åren ökande rätt till självbestämmande och sexualitet (= kamp mot hedersbrottslighet och förtryck).

Men samma sak kan ofta uttryckas på diametralt olika sätt. Folkpartiet har glömt, eller avstått från, att konsekvent påminna om den socialliberala grundmotiveringen till sina förslag (och det gäller inte bara på integrationsområdet) – det är en politik för att de sämst ställda i samhället ska få chanser att förbättra sin situation av egen kraft.

Detta – och inget annat – är syftet.

David Nyström

Ledarskribent

david.nystrom@gd.se

Mer läsning

Annons