Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Euphobia

/

Annons

Samarbetet mellan Europas demokratier befinner sig i sin allvarligaste prövning. Den gemensamma valutan, euron, står inför att ett land på allvar kan tvingas lämna den. Någon handlingsplan finns inte. Scenariot förutsågs aldrig. Den europeiska unionen, eller snarare dess absoluta kärnländer, tvingas improvisera.

Och allt detta kommenterat och diskuterat inom en ram där ett historielöst ifrågasättande av hela euro-projektet, ja till och med själva grundidén med EU, ständigt återkommer. Var euron feltänkt? Är EU hopplöst?

Det är det sistnämnda man måste börja med att reda ut.

Liksom den gemensamma valutan är även själva unionen i sig unik. Det finns ingen historisk förebild till EU, där demokratier med skilda kulturer och skilda språk har vävt samman delar av sitt beslutsfattande med det yttersta syftet att hindra diktatur och krig att återuppstå på den kontinent som i så hög utsträckning präglats av just diktatur och krig, och där metoden är ett sammanflätande av ländernas ekonomier. Detta syftande till att skapa en ekonomisk attraktionskraft, så att EU är något som länder vill ansluta sig till, och EU därmed kan ställa höga demokratiska krav på.

Bland de ursprungliga sex medlemsländerna fanns ju två av andra världskrigets mest destruktiva krafter; det före detta nazistiska Tyskland och dess stödhjul Italien. EU:s föregångare kol- och stålunionen var ett sätt för dessa båda länder att skydda sig själva från att historien upprepar sig.

Kontrafaktiska historiejämförelser (alltså där man skissar troliga scenarior om ”något annat än det som hänt hade hänt”) har ju ett inbyggt problem eftersom jämförelserna förblir gissningar. EU:s (som då hette EG) första test på om sin demokrati-säkerställande uppgift skulle ha verkan kom när de före detta fascistiska militärdiktaturerna Grekland, Spanien och Portugal blev medlemmar 1981 (Grekland) respektive 1986 (Spanien och Portugal). Länderna hade blivit demokratier i mitten av 70-talet, men så sent som 1981 skedde ett seriöst kuppförsök av militären i Spanien. Alltså bara för trettio år sedan. Hade dessa tre länder klarat att vara demokratier i dag i ett Europa utan ett EU att inrangera sig i?

Mer färskt i minnet är Sovjetsystemets kollaps 1989-91. Tack vare denna, en av mänsklighetens största frigörelser, kunde tio före detta kommunistdiktaturer komma med i EU på 2000-talet. Några av dem saknar helt demokratiska historieperioder som referens.

Det vi ser i dag är att EU-medlemskapet konkret hindrar Ungern från en seriös fara att åter-diktaturiseras. Vilken utveckling hade skett sedan murens fall, i Polen, Baltikum, Tjeckoslovakien (som delades fredligt), Rumänien, etcetera, om EU inte funnes?

Trots eurokrisen, orsakad av Greklandskrisen – och inte tvärtom – är EU och euron alltjämt attraktiva. Island, som nyss upplevt en finanskollaps, söker nu medlemskap.

Island utgör också samma exempel som Grekland, och som Lettland, Finland, Estland och Storbritannien med flera, på att huruvida ett lands ekonomi och finanser är rediga eller inte, inte avgörs av vilken valuta landet har. Storbritannien har inte euron, men tvingas göra bland de tuffaste åtstramningarna i hela Europa. Finland och Estland har sunda ekonomier – och euron. Ett land som saknar ekonomisk statistik och där folk inte betalar skatt lever folk knappast bättre eller sämre i oavsett vad det står på deras sedlar och mynt.

I Grekland råder till råga på eländet även ett konstitutionellt vansinne. Kraven på att snabbt bilda en regering efter valet har parodiskt nog lett till nyval. När landet så intensivt behöver en stark ledning, har de i stället ingen alls.

Euron är inget misstag i sig, tvärtom följer den logiskt av ambitionen att knyta länderna samman. Misstaget var att göra avsteg från principen om attraktionskraft. Grekland skulle självfallet aldrig ha fått bli euroland från början, att landets ekonomi inte dög var ju uppenbart redan då. Liksom Estland och Cypern skulle Grekland ha fått ha euron som morot för att genomföra reformer.

Nu väntar antagligen den redan kaotiska situationen i Grekland att bara växa dag för dag, med ringar på vattnet som sprider sig ut från epicentrum.

Men hur hade ett alltjämt fattigt Grekland utvecklat sig efter juntans fall 1974, utan någon europeisk gemenskap att få komma in i?

Mer läsning

Annons