Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Examensprov för Löfven

/

Annons

Sällan har en ny S-ledares tal på Första maj bemötts med så stor förväntan. Det beror inte bara på att Stefan Löfven hållit en exceptionellt låg profil sedan han valdes till partiledare för tre månader sedan. Till skillnad från vad som vanligtvis är fallet när nya partiledare väljs finns i Löfvens fall nästan ingen partihistorik alls att dra slutsatser av om hans åsikter.

Utöver ledamotskapet i partiets högsta ledning, Verkställande utskottet (VU), finns i Löfvens CV bara blygsamma, decenniegamla partiuppdrag i Örnsköldsvik. Och i VU har han suttit på fackligt mandat, sammanfallande med hans ordförandeskap i IF Metall 2006-2012.

Som Metallordförande har Löfven förstås haft tydliga åsikter i arbetsmarknadspolitiska och industripolitiska frågor. Men hur mycket av dessa följer inte av uppdraget?

Skulle en Metallordförande överhuvudtaget kunna vara emot vapenexport och kärnkraft? Skulle en Metallordförande helt kunna bortse från vad som är exportindustrins bästa i en globaliserad värld? Kan en Metallordförande driva lönekrav som missgynnar de egna medlemmarna (som ju till övervägande del är män)?

Med orden ”Jag är feminist. Punkt slut.” skingrade Löfven lakoniskt dimmorna om var han står när det gäller jämställdheten. Det var ju okontroversiellt. Ingen S-ledare kan vara diffus på detta för partiet centrala ideologiska plan. Nyfikenheten är desto större om var han står i kärnkraftsfrågan.

Man kan tycka att kärnkraften bara är en liten del av ett större miljö-, energi-, och industripolitiskt fält, men den är ännu drygt trettio år efter folkomröstningen 1980 en politisk pusselbit med sprängkraft, och för Löfven personligen är ett klargörande i kärnkraftsfrågan en indikation om vilken sorts partiordförandeskap han väljer – leda eller följa?

Helt klart tycker inte partiet och Löfven likadant. Det är omöjligt att tro att Löfvens starka engagemang för svensk basindustris behov av kärnkraft, såsom ryggraden i det svenska energisystemet, bara suttit på ytan. Såsom Löfven tyckte hela arbetarrörelsen fram till då man förlorade regeringsmakten 1976, men partiet har därefter av taktiska skäl gradvis orienterat sig till ett närmast motstånd mot kärnkraften, manifesterat i avvecklingen av Barsebäck.

Med tanke på hur stukat partiet är efter förra årets irrfärd med Håkan Juholt har Stefan Löfven ett mandat som få partiledare haft före honom. På tisdag har han chansen att slå fast partiets politik mer eller mindre helt utifrån sin egen övertygelse. Ingen kommer att kritisera honom, nästan vad han än säger. Kärnkraftsfrågan visar om han tänker ta den chansen eller låta den gå förlorad.

Motsatsen gäller för regeringsfrågan. Där brådskar det inte att ge besked.

I 74 år ägde Socialdemokraterna ett trumfkort som ledde till valsegrar i 18 av de 21 riksdagsvalen mellan 1932 och 2006 – frågan om vilket regeringsalternativ uppfattades som starkast.

Fram till 2006 kunde Socialdemokraterna regera i ensamt majestät – det räckte med att det fanns ett, på slutet två, partier som passivt stödde en S-regering och dess politik. De borgerliga, däremot, var hopplöst splittrade, och regeringarna som bildades 1976, -79 och -91 snarast bevisade detta.

Med bildandet av den borgerliga alliansen, och Socialdemokraternas väljarras från en 40-procentig väljarandel till en 30-procentig, upphörde regeringsfrågan att ha positiv verkan för S. I valet 2010 såg sig partiledaren Mona Sahlin tvungen att göra detsamma som de borgerliga – bilda allians. Men det som var lyckosamt för de borgerliga var det inte för S.

Valet 2010 sågs som det då blockpolitiken cementerades. Ironiskt nog kan kommande val bjuda väljarna något helt annat. På vänstersidan kommer partierna att gå fram vart och ett för sig (liksom förstås även SD). Alliansen kommer att ha åtta både framgångsrika men också slitsamma år bakom sig, varav inledningen på den andra mandatperioden kom att präglas av moderat hybris och njugghet gentemot de tre mindre borgerliga kamraterna.

Med vem ska ni regera? kommer Fredrik Reinfeldt triumfatoriskt att fråga Stefan Löfven.

Tänk om svaret blir:

– Med Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Ingen kommer att kritisera honom, nästan vad han än säger

Mer läsning

Annons