Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Festung Kibris

/

Annons

För i dag femtio år sedan, den 13 augusti 1961, började DDR uppföra en mur genom Berlin. Den stod i 28 år.

Den som missade chansen att se en av 1900-talets mest fasansfulla byggnader, men ändå vill uppleva den skräckblandade känslan av att befinna sig i en huvudstad delad mitt itu, med ett militärbefäst ingenmansland mellan två ogenomträngliga buffertvallar av övergivna hus, uppschaktad bråte, stängsel och taggtråd, kan bege sig till Cyperns huvudstad Nicosia.

Som av en händelse kan även delningen av Cypern dateras till dessa dagar. Den 14 augusti 1974 genomförde Turkiet en andra anfallsvåg, efter den första invasionen den 20 juli. Turkiet intog dryga norra tredjedelen av Cypern, och den demarkationslinje som upprättades gäller än i dag.

Buffertzonen löper längs hela ön har alltså fortbestått i 37 år, det vill säga nio år längre än Berlinmuren. Ändå diskuteras den turkiska ockupationen av Cypern ytterst lite.

Givetvis frestar det att korsa buffertzonen, som på sina ställen löper längs några av Nicosias tidigare livligaste affärsgator, nu tomma, lämnade in extenso 1974. Vakttorn med turkiska soldater med gevärspiporna riktade mot den grekcypriotiska delen ger flashbacks från Östberlin, som bekräftas när man passerat till den ockuperade sidan.

Skillnaden är uppenbar gentemot det södra, fria, grekcypriotiska Nicosia; likt vilken sydeuropeisk storstad som helst. Ett sömnigt saktmod vilar i stället över fortsättningen på de gator som på den södra sidan kryllar av folk, caféer, affärer och bilar. Den turkiska flaggan sida vid sida med den vit-röda ockupationsflaggan hänger överallt.

Överallt.

Ännu mer öststatlig personkult vilar över Famagusta, en av Medelhavets främsta turistorter vars milsvida stränder och 40-talet hotell ödelades 1974 och hägnades in. Vid min dagstripp samma dag som Turkiets premiärminister Erdogan kommer på besök draperas staden i socialrealistiska fanor med Kemal Atatürks porträtt.

Det går att förstå den första vågen av turkisk invasion, eftersom Greklands dåvarande militärjunta ställde till med en statskupp på Cypern för att förena landet med Grekland. De 18 procent turkcyprioterna hade lidit under 1960-talets paramilitära strider och var nu mycket oroade. Hade Turkiet nöjt sig med att ta ett område som motsvarade turkcyprioternas antal, 18 procent, hade det kanske av det internationella samfundet accepterats som ett salomoniskt fait a complit.

I stället intog Turkiet den dubbla ytan. Kanske hade landet redan då planer på det som nu förverkligats, ett lebensraum för massinvandring från det turkiska fastlandet. De illegala bosättarna, inflyttade i hus stulna från de fördrivna grekcyprioterna – som före 1974 utgjorde 70 procent av befolkningen på den norra delen – utgör nu ungefär tre gånger så många som de ursprungliga turkcyprioterna.

”Välkommen till Turkiet”, står det på min mobiltelefon. Inte ”Välkommen till Nordcypern”.

Det säger ganska bra vad det egentligen handlar om. Turkiet har genomdrivit en fullständig etnisk rensning på norra Cypern, en Festung Kibris.

Nästan hela det hellenistiska kulturarvet har utplånats. De ortodoxa kyrkorna har fått förfalla eller förstörts aktivt. De som bäst bevarats är de som konverterats till moskéer.

Den ockuperade delen har blivit helt anatoliserad. Snarare är det fråga om mer än en ockupation; mer långtgående än ett illegalt utropande av en turkcypriotisk ”stat” på norra Cypern.

I allt väsentligt är det fråga om en annektering.

En anschluss.

Mer läsning

Annons