Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finns det cement nog?

/
  • Det mesta, allt, hänger på Mona Sahlin om oppositionen ska kunna enas om ett trovärdigt regeringsalternativ.Foto: Gunnar Lundmark / SvD / SCANPIX

Annons

i traditionell socialdemokratisk miljö på SSU:s kursgård i Bommersvik påbörjade den rödgröna oppositionens fem arbetsgrupper den långa färden. Tillsammans. Mot regeringsmakten 2010. Honnörsorden studsade mellan leende partiledare och språkrör, pressen förevigade det historiska ögonblicket och det rådde idel lycka inom kvartetten.

levererades inte den här gången heller. Det kan förefalla som riktmärket - Rosenbad - svävar på behagligt avstånd i fjärran, men att mejsla fram ett gemensamt regeringsunderlag som behagar alla inblandade är en tidskrävande uppgift. En utmaning som riskerar att bli en oöverstiglig horisont om inte arbetet rivstartar. Att vara överens om att komma överens duger inte som svar från samarbetsnoviserna längre.

som två år innan valet 2006 startade med en arsenal av gemensamma aktiviteter och valmanifest, lämnar de rödgröna mer att önska vad gäller samordning. Och precisering.

För att övertyga väljarna om hållfastheten i samarbetet krävs mer av partiledarna än att le ikapp med solen vid arrangerade fototillfällen. En realpolitisk konsensus måste mejslas fram på områden där differensen är stor; från MP:s krav på avveckling av kärnkraften inom 10-12 år och V:s yrkanden på en mer generös asyl- och flyktingpolitik och envist markerade krav på utträde ur EU till försvarspolitiken över till värdefrågor kopplade till familje- och skolpolitiken.

om samarbetet så ger en återblick för handen att händelseförloppet inte går enligt planen. Enligt valanalysen förlorade S valet för att partiet inte lockade medelklass, tjänstemän och arbetare i det övre inkomstläget. Därav noterades en vridning åt höger under rådslagen i såväl skolpolitiken, trygghetssystemen som arbetslinjen. En gir som skulle krönas med samarbetet med MP för att locka de klimatmedvetna storstadsborna.

som S övergav anspråken att ensamma bilda regering med tjänstvilliga stödpartier reducerades handlingskraften. Försöken att utestänga V fick snabbt bakläxa av partivänstern och förnyelsedebatten som skulle föra partiet mot mitten tvärdog.

Väljarna har fortfarande samarbetets födslovärkar färskt i minnet. Sjabblet bevisade att förankring i den egna partistyrelsen, än mindre i partiapparaten, inte var Mona Sahlins paradgren. Frågor om ledarskap urholkade S-ledarens trovärdighet i en historisk tid som kräver framstående fingertoppskänsla.

kompromissandets stora konst, Sahlin har inte råd med fler pudlar kopplade till sitt ledarskap. Nu måste pragmatism balanseras med idéarvet och de starka särintressena. Detta samtidigt som trycket ökar på oppositionen att leverera gemensam politik höjd ovan missnöjesreaktioner på regeringens reformer.

längre någon politisk eller organisatorisk särställning. Av nödvändigheten gjorde man dygd, det politiska landskapet cementerades. Men till skillnad från Alliansen, som förenas av en borgerlig grundtanke, riskerar den rödgröna alliansen att implodera av skilda partikulturer och ideologiska förhållningssätt. Cement lär behövas.

GD 12 FEBRUARI 2009

Mer läsning

Annons