Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förändringar

Annons

Socialdemokraterna är inne i en tung politisk period. Valet av metallaren och svetsaren Stefan Löfven till ordförande i partiet kan kanske kännas vara ett betryggande val, ett slags återgång till det som en gång var stabilt – en SAP-ordförande från arbetarleden som vet någonting om jobbet på golvet och som kan dra med sig de stora skarorna. De som tjänar ihop pengarna till landet.

Jag känner själv lite på det sättet men vet inte riktigt varför. Det är väl generationers erfarenhet av löneslaveri som ligger som ett arv i mig, lättförtjänta pengar på bankspekulationer och annan ekonomisk hantering är ingenting för mig. Den som jobbar hårt i hederligt arbete ska ha sin lön och njuta av den. Det finns väl egentligen inget politiskt parti som motsvarar mina krav, närmast kommer liberalerna.

Socialdemokraterna har mycket jobb framför sig när man ska baxa sin väljarkår att godta allt det nya som partiet måste skriva in i sitt program. Det duger ju inte att komma släpande med varianter på att ”det dånar uti rättens krater”.

Vänsterpartiet befinner i samma situation. Partiet har bytt ut Lars Ohly mot Umeåbon Jonas Sjöstedt som nu har att sprattla i bottenvattnet ett tag. Där kan de hålla till. Jag betraktar vänsterpartister som kommunister, särskilt som många av dem under tvång krupit baklänges ur kommunistkopplet. Jag var med när ”röda Ulla” i radio rapporterade från den tidens Sovjet och när kommunistpartiets medlemmar smög omkring och sålde Nyheter från Sovjetunionen, en totalt undermålig och förljugen utgåva som skulle vara någon sorts reklam för Sovjet och det kommunistiska systemet. Jag har haft en samlingspärm med Nyheter från Sovjetunionen liggande i många år men för en del år sedan åkte den iväg tillpappersinsamlingen. Jag förstår inte hur någon kan säga att hon eller han har sympatier för kommunismen och begära respekt för det.

Nu har de flesta bytt namn men är inte mer trovärdiga för det.

Också kristdemokraterna har konflikter i partiet. Göran Hägglund har dragit sig segrande ur striden men om det är sista ordet i det rabaldret vet man inte. På 1950-talet när Lewi Pethrus mobiliserade sina skaror för att få in dem i Kristdemokraterna – till större delen bort från Folkpartiet och den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen – var det ofta luft i luckan. Att jag tar upp det här beror till viss del på att i kampen mellan Hägglund och Odell har återigen hörts röster från det djupt religiösa lägret om behovet av ett rent kristet parti och man beklagar nu att Hägglunds falang vunnit. I TV beklagade häromdagen ett äkta par detta och kvinnan tryckte på det hemska att ingen nu på allvar slåss mot abortpolitiken. Jag kände dunsterna från Lewi Pethrus-tiden stiga upp men det är nog bara tillfälligt. Kvinnans rätt att bestämma över sig själv kan inte – och får inte – ifrågasättas.

Det är mellanår i politiken men nog finns det saker att fundera över.

TORD BERGKVIST

Krönikör

tord.bergkvist@bredband.net

Mer läsning

Annons