Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förföljelsen av Abba kräver en sanningskommission

/
  • Ju fler guldskivor Abba sålde, desto mer avskydda blev de av 1970-talets musikvänster. Abba fick utstå spott och spe av proggrörelsen och i media, såsom symboler för banal och kommersiell lätt-pop.

Förra söndagen var det 40 år sedan Abba slog igenom via segern i Eurovisionsschlagerfestivalen, och satte pop-Sverige på världskartan.

Annons

Abba är inte bara den i särklass (givetvis) mest framgångsrika svenska musikgruppen, de är också den i särklass mest framgångsrika gruppen utanför den anglosaxiska världen.

Brittiska Wikipedia rankar dem på 14:e plats på en bästsäljarlista med populärmusikartister/grupper genom tiderna. Först på 28:e plats kommer nästa icke-anglosaxiska artist; spanjoren Julio Iglesias. (Toppar gör förstås Beatles och Elvis). Abba säljer fortfarande skivor i miljonupplagor.

Fast ju mer populära Abba blev hos skivköparna, desto mer hatades de av kulturvänsterns självutnämnda rättänkare som dominerade svenskt musiktyckande. "Fel" sorts låtar vann folkets hjärtan – de opolitiska och glada. För proggrörelsen var Abba ett färgsprakande skynke i ett Sverige som såväl musikaliskt som politiskt helst skulle te sig som en grå novemberdag på Stålverk 80 i Luleå.

Efter Abbas seger 1974 skulle Sverige vara värd för 1975 års festival. Det gav upphov till omfattande protester. En ”anti-kommersiell folkfront” bildades med stöd av bland andra Kulturrådet, kulturnämnden i Stockholms stad, Stockholms läns landsting, producentföreningen på Sveriges Radio och de flesta av landets musikerorganisationer. Alltså inte bara en gräsrotsrörelse, den hade tungt stöd även från det officiella Sverige.

En alternativ schlagerfestival sattes upp under parollen "kamp mot kulturens kommersialisering", samtidigt som den officiella festivalen gick av stapeln. TV sände båda, i var sin kanal, i salomonisk rättvisa.

Året därpå var inte Sverige med. SVT tackade nej med motiveringen att schlagerfestivalsmusiken utgjorde "minsta gemensamma nämnare för pseudoeuropeiskt musikliv där den nationella och artistiska egenarten är utslätad.”

1-0 till proggarna.

Förre FP-ledaren Per Ahlmark myntade i sin bok "Vänstern och tyranniet" 1993 begreppet "det galna kvartsseklet", syftande på vänsterideologiernas högtid från och med 1968. Boken uppehåller sig mest vid den svenska vänsterns vurmande för utrikes kommunistdiktaturer.

Lika viktigt är dock att granska vänsterns skadeverkningar på hemmaplan. En hel del dumheter har sedermera kunnat nedkämpas, som socialisering av näringslivet (löntagarfonder), ett skatteuttag på mer än 100 procent av en löneökning, och socialförsäkringar med mekanismer som uppmuntrade sjukdom och arbetslöshet.

Värst är nog flumskolan, vars förödelse vi tydligt ser i dag. Spiken i kistan (om det inte kommer fler) var väl den senaste Pisa-undersökningen som visade att eleverna i de för flumvänstern så förhatliga pluggländerna i Asien också är bättre än svenska elever även på problemlösning – vilket tar kål på skolflummarnas sista försvarslinje, nämligen att svenska elever som kompensation för bristande faktakunskaper i stället skulle vara mer 'kreativa' än de som gått i sydkoreansk och kinesisk "korvstoppningsskola". Mycket mödosamt håller nu skolan på att styras om mot ordning, reda och kunskapskrav.

En av de sista vänsterbastionerna är universitetens kriminologiska fakulteter, som reproducerar tesen om att brottsligheten inte ligger på en nivå som ger anledning en mer kraftfull brottsbekämpning, en uppfattning som också tycks allomfattad hos media. Inga tecken syns på att den föreställningen är på väg att brytas.

Kanske vi om fyra år tvingas fira ett halvsekel av galenskap. Det borde vara något som renderar en sanningskommission.

Många av 70-talets gamla proggare har dock tappat det mesta av sin ungdoms icke-kapitalistiska ideal och ställer upp i såväl lättsamma program i kommersiell tv som i ren tv-reklam.

Abba, däremot, skulle måhända betacka sig för sympatiyttringar från borgerliga ledarsidor. "B":na har kommit ut som politiskt radikala; Björn Ulvaeus är aktiv i det ateistiska förbundet Humanisterna och Benny Andersson stödjer Feministiskt initiativ.

Vilken ironi.

Mer läsning

Annons