Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förtränga, förtiga, förvränga, förfalska

/

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten håller på att bli en belastning för sitt parti.

Annons

Men kanske inte främst för hennes egen okunnighet om svensk, och moderat, demokratihistoria, utan vad värre är, troligen mer som ett symtom på ett problem som har djupare rötter i partiet.

Arkelsten själv har inte velat tala med medierna efter att hon via sin pressekreterare förklarat att hennes uttalande ”Var förhastat och blev fel”, så i stället skickas nu andra fram att ärerädda partisekreteraren.

Riksdagsledamoten Hans Wallmark lyckades i radions Studio Ett i förrgår att under stort missljud dra upp den fot ur klaveret som partisekreteraren trampat ner. Den annars habile Wallmark bjöd lyssnarna på en generande tirad av bortförklaringar och frånskyllningar.

Han tyckte inte att man kan avkräva partisekreteraren ”att hålla reda på tusen och en grejer efter fem dagars partistämma” och att hon ”halkade till”.

Men hur demokratin infördes i Sverige är ingen detaljfråga som man kan förlåta att en aldrig så stressad partisekreterare inte kan ha i minnet. Varje politiker på hög nivå måste väl veta hur den största reformationen av det svenska styrelseskicket gick till.

Att vara skamsen över att det parti man är engagerad i grundades för att motverka demokratins införande är förvisso hedrande – det finns ju partier som är närmast stolta över att vara en produkt av en diktaturideologi. Så det är ju naturligt att partikoryféerna talar med mycket små bokstäver om detta. Men är det rent av så illa ställt med partipsykologin att Moderaterna aktivt förvanskar sitt partis historia?

På goda grunder tvingas man konstatera att det nog är det senare. Om och om igen hör man från moderata röster att allmän och lika rösträtt infördes under högerledaren Arvid Lindmans statsministerskap 1907-09. Sofia Arkelsten är bara en av de som gått på bluffen.

Arvid Lindman motsatte sig ihärdigt en demokratisering av rösträtten, men såg sig tvungen att kompromissa med liberaler och socialdemokrater för att dessa inte skulle driva igenom en mer genomgripande reform. Den lindmanska rösträtten inskränkte sig till män, och var i kommunala val graderad beroende på ens ekonomi.

Om nu Lindman vore ”pådrivande” för detta så är det ändå inte mycket för hans nutida ideologiska arvtagare att yvas över, men sanningen är ju att han egentligen tyckte detta var på tok för radikalt.

Landets största regeringsparti, aspirant på att bli statsbärande, kan inte ha en partisekreterare som kan uttala sig så obildat som Sofia Arkelsten i denna grundläggande fråga. Skadan är svårreparerad.

Med vilken auktoritet kan Sofia Arkelsten framträda framgent, inför journalister och andra?

Hur ska Moderaterna med trovärdighet nu kunna kritisera andra partier för att vilja förtränga ett odemokratiskt förflutet?

Hur ska en moderat statsminister kunna tala för en starkare ställning för historieämnet i skolan – en konservativ paradfråga – utan att det fnissas och dras på smilbanden bland åhörarna?

Det har nu blivit en fråga om förtroendet för Moderaterna huruvida partiet låter Arkelsten sitta kvar eller inte.

Mer läsning

Annons