Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från eld till aska?

/

Annons

Alla de som protesterade och demonstrerade mot USA:s invasion i Irak, och ännu i dag kritiserar denna, bör nog med särskilt intresse följa vad som sker i Syrien.

Det är mänskligt att glömma, men Iraks härskare Saddam Hussein hade inte mer humana och empatiska instinkter än sin motsvarighet i grannlandet Syrien, Bashar Assad. Utan USA och dess allierade hade Saddam suttit kvar i presidentpalatset i Bagdad ännu i dag.

Man kan fundera en stund över vilken väg världshistorien tagit då. Saddam Hussein, eller ”slaktaren från Tikrit”, som var det fruktade öknamn han bar hos folket, tvekade ju inte att starta krig mot sina grannar (Iran 1980, annekteringen av Kuwait 1990).

Maktspelaren Hussein hade mycket väl kunnat skrida till Baath-partikollegan Assads ”hjälp” för att slå ner det folkliga upproret med dubbel styrka på halva tiden, och när väl upproret utplånats ansluta det syriska broderfolket till ett nytt Stor-Irak.

Kanske skulle inte ens någon arabisk vår över huvud taget ha blommat ut, om inte världens ledande demokratier satt ned foten och statuerat exempel: det finns gränser för diktatorers grymhet. Omvärlden ser er.

Väst har steg för steg skärpt tonen mot Bashar Assad, och denne påstod på torsdagen att polisens och militärens operationer har upphört. Vem tror på det?

Konfliktintensiteten mellan Väst och Syrien har nått upp till verbal nivå, och det är ju bättre än intet, men Assad har goda skäl för att bedöma att den parkerar där. Väst mäktar inte med mer än Libyen.

Men i detta läge har i stället grannen i norr Turkiet stigit fram och tänt hopp om att fysiskt undanröja Assadregimen. Den turkiska statsledningen har på ett ovanligt odiplomatiskt uttryckligen hotat Assad med att ingripa militärt.

Det är svårt att se att ett sådant skulle föra syrierna från aska till eld, men kanske heller inte bättre än att det stannar vid det omvända. Turkiet har länge varit det muslimska land i världen med bäst (eller minst dålig) demokrati och yttrandefrihet, men landet inte känt som någon överdriven försvarare av mänskliga rättigheter och förtrycket av den kurdiska minoriteten är kompakt.

Så det finns god grund att hysa en viss kluvenhet inför vad Turkiet har för baktankar med att befria Syrien från Assad, för det vore naivt att tro att sådana inte finns.

Mest troligt är att det handlar om att få kontroll över Syriens kurder. På torsdagen bombade Turkiet påstådda PKK-baser i norra Irak. Turkiet vill till varje pris undvika ett syriskt sönderfall som skulle kunna leda till att kurderna, på samma sätt som skett i Irak, får en stark, självbestämmande regional ställning.

Hur en turkisk invasion av Syrien skulle påverka världspolitiken i övrigt är svårbedömt, annat än att det torde ske. Skrämmer man brallorna av EU till att acceptera ett delat Cypern? Eller gör man en tyst trade-off med Väst om att tvärtom dra sig tillbaka från norra Cypern mot att få carte blanche i Mellanöstern?

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons