Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frihetlig – inte liberal

Sergels torg mitt i Stockholm var fyllt till bristningsgränsen när Centerledaren höll tal.

Annons

Situationen i Sverige var den att landsbygden genomgått en drastisk utarmning; traditionella näringar inom jord- och skogsbruk hade konkurrerats ut eller mekaniserats, gårdar lämnats för fäfot, byar tömts.

Flyttlass hade strömmat till storstäderna, där en miljon fyrkantiga bostäder byggts i gråaste betong på höjden och bredden i nyanlagda förorter, där många människor kände sig små, bortkomna och berövade sin hembygds själ.

Det ledande partiet ville accelerera marschen in i det moderna, storskaliga, kollektiva samhället, med tung industri, motorvägsbilism, infernaliska skatter och fackligt övertagande av privatägda företag, och där en främmande och potentiellt livsfarlig energiform skulle förse ett konstant ökande elektricitetsbehov – atomklyvning.

Man glömmer lätt att kärnkraften år 1976 inte bara var en isolerad sakfråga, utan också en symbol för den skenande färden in i ett samhällsmaskineri där människan alltmer reducerades till en kugge. Många väljare letade efter en nödbroms att dra i.

Centern gav hopp om att en annan riktning och hastighet var möjlig. Partiet stod för ett erbjudande om att ”int’ behöva ”flytt’ från landsbygden, om att slippa få sina företag konfiskerade av facket och påminde om att det även fanns ett icke-socialistiskt präglat ”småfolk” vid sidan av den allt mer arroganta arbetarrörelsen.

Det historiska maktskiftet 1976 kan nog förklaras mer som en allmänt småfolks-konservativ protest, än de mer populära förklaringsmodellerna kärnkraft och marginalskatter.

Nu står Sverige i en situation som liknar 1976. Skulle då inte ett parti av samma snitt som det som Thorbjörn Fälldin då ledde till valseger ha ett tomrum att fylla även i dag?

Inflyttningen till storstäderna går snabbare i Sverige än i något annat industrialiserat land. Till Stockholms län flyttar varje år ett helt Sandviken. På landsbygden läggs affärer, skolor och bensinmackar ner, posten dras in och Telia klipper fasta telefonlinjer.

Det basuneras dessutom ut en skruvad kulturradikalism från huvudstadens teaterscener och Stureplan:er, seriefigurer ska censureras, hen-pronomen introduceras och sexuell frigörelse forceras.

Konsumtionssamhället transporterar nyazeeländskt fårkött och kinesiska plastleksaker över halva jordklotet, vilket göder dagens livsfarliga energiproduktion – fossilbränning.

Skulle det inte finnas behov av ett parti som erbjuder en trygghet i förändringen och försöker möjliggöra även sådana livsval som strider mot konsumism, urbanitet och modernitet – för den som så önskar?

Frågan blir därför: vad gör det parti i dag, som fick förtroende av 25 procent av väljarna, vann två val och erövrade statsministerposten, med just denna sorts politik?

Svar: Motsatsen.

Man satsar in i kaklet på att gå längst i queerradikalism och nyliberalt testuggande, i ett omöjligt spagatnummer från mylla och jord till Stockholms innerstads flashigaste kvarter.

Varför?

Partiet har i ett halvsekel ägnat sig åt ett panikartat sökande efter en ny, icke-rural identitet och en -ism formulerad med någon latinsk avböjning, som ska ersätta ursprunget som intresseparti för landsbygdens gröna näringar.

Knappast något annat parti har skämts så innerligt för sin själ. När en klassisk, frihetlig och trygghetsskapande centerpolitik med småfolkets bästa för ögonen kunde vara vinnande – då har centern valt att befinna sig på diametralt motsatt håll på den politiska planeten.

Centerpartiets kris beror inte främst på den nyliberalism som bara är ett resultat av det desperata sökandet efter en ny identitet, krisen beror ytterst på det genuint usla självförtroendet som föranlett sökandet.

Så allvarlig är situationen nu för Centern att utgången av bataljen om idéprogrammet avgör partiets existens. I det läget räcker det inte med omformuleringar och småjusteringar.

I ett partiledarskap ingår risken att i skarpa lägen behöva sätta ned foten även framför gamla vänner.

Det kan vara så att Annie Lööfs framtid står och faller med om hon vågar utfärda enkelbiljetter för en del partikamrater, från Stureplan till Liberala ungdomsförbundet, Piratpartiet eller oklar destination.

Jag kan inte se att något annat nu är möjligt för Centern än att skrota det nyliberala idéprogrammet helt och tillsätta en ny programgrupp med uppdraget att skriva ett program byggt på frihetlig grund, förstärkt med den trygghet som lokala gemenskaper kan ge människor i en tid av stora förändringar.

Och att osentimentalt lämna alla -ismer till alla -ismpartier.

Varför inte uteslutande använda sig av det svenska, begripliga ordet frihetlig?

David Nyström
Ledarskribent

Mer läsning

Annons