Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Full behovstäckning

/

Annons

Oavsett om man själv har befunnit sig i situationen eller inte, så är det nog inte svårt att förstå oron över att inte veta om någon kan ta hand om ens barn efter föräldraledigheten.

Att få beskedet att kön är lång, och veta att kommunen hittills inte lyckats att erbjuda en förskoleplats till alla föräldrar som söker sådan för sitt barn.

Eller att erbjudas en plats, men i en del av kommunen dit det kanske inte är praktiskt möjligt att bege sig med barnet innan jobbet.

Eller att erbjudas en plats på en förskola inom rimligt avstånd, men där kommunen klämt in så många barn att verksamheten fylls av problem med höga ljudnivåer och otillräcklig personal som inte hinner med.

Eller att inte få något besked alls i rimlig tid.

Gävle har under många år dragits med problem med barnomsorgen, främst när det gäller stora barngrupper.

”Dagis” var på sin tid en kronjuvel i det goda, starka, socialdemokratiska samhället.

Det är svårt att inte instämma. Med dagis – som utvecklats till förskola – är alla vinnare. En outnyttjad arbetskraftsresurs – halva befolkningen – kunde tas tillvara. Kvinnor fick möjlighet till egen försörjning. Barnen fick en chans – som komplement till familjen och den fria leken i bostadsområdet – till strukturerad social integration med andra barn och vuxna, under en del av dagen.

Men sen glömde S att daghem ju faktiskt också måste inrättas. Lokaler tas fram, personal anställas. I valrörelse efter valrörelse på 80-talet återanvände Socialdemokraterna vallöftet om ”full behovstäckning” inom barnomsorgen. Man till och med förbjöd kommuner att själva försöka lösa problemen. I Nacka kommun, med stark inflyttning, ville man redan år 1984 låta det privata daghemmet Pysslingen etablera sig. Men viktigare än full behovstäckning, för S, var ”rätt” behovstäckning – det vill säga kommunal.

Det krävdes ett borgerligt maktskifte för att infria det socialdemokratiska vallöftet. Barnomsorgsgarantin, införd av dåvarande socialministern Bengt Westerberg, FP, statuerade att föräldrar hade rätt till en barnomsorgsplats inom tre månader från ansökan. Detta ihop med avskaffandet av ”Lex Pysslingen”, förbudet mot icke-offentligt utförd barnomsorg, var banbrytande.

Gävle har brukat ”lösa” bristen på förskoleplatser genom att pressa in ytterligare något barn på avdelningarna. Tänkt att vara tillfälligt, men i praktiken permanent. Förskolegrupperna har trendmässigt vuxit. Lagstiftningen om att erbjuda plats är starkare än lagens allmänt hållna skrivningar om personaltätheten.

Gävle-Socialdemokraternas motsvarighet till Olof Palmes och Ingvar Carlssons recyclande av löftet om full behovstäckning är den återkommande punkten i de kommunala valmanifesten om mindre barngrupper. Men väl återvalda vid makten visar sig uppgiften oöverstigligt svår.

Att ha barnomsorg blir i arbetslinjens Sverige allt viktigare. Det tillhör den samhälleliga infrastrukturen precis som kommunikationer och bostäder, som måste finnas för att människor ska kunna arbeta.

Men inte minst viktig är förskolan som en del i kunskapssamhället. Ingen annan tid i livet har människan sådan kapacitet och lust till lärande som under småbarnsåren.

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons