Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gångtunnlar och nattväktarstat

Östertunneln. Nej, den inger inga goda vibbar. Det är ett sånt ställe som man gärna undviker, inte bara när det är mörkt ute. (I tunneln känns det ju rätt skumt oavsett väder och tid på dygnet.)

Annons

Så lika mycket som det är ledsamt att 18-åriga Sophia i veckan blev rånad på sin väska i Östertunneln, lika lite är det överraskande att det skedde mitt på blanka förmiddagen.

Östertunneln är ett praktexempel på hur man gestaltar det offentliga rummet så att det väcker maximalt med obehag. Kanske borde tunneln k-märkas och användas endast för studiebesök av landskapsarkitekter, som avskräckande exempel.

Hur man bygger bort brottslighet genom att öppna upp och belysa ytor och stråk där människor rör sig har blivit en ny kommunalpolitisk disciplin, efter att man med åren kunnat summera dåliga erfarenheter av miljonprogrammets storskaliga bostadsområden från 70-talet, som avsåg att bygga bort sociala problem men som i stället byggde nya.

Så det är ju bra att man tar lärdom. Stadsplanering har alltså blivit ett redskap som kommunerna sett att de kan använda i kampen mot brottsligheten.

Eller ska man hellre säga halmstrå?

För huvudbilden är ju att kommunalpolitiken inte kan göra mycket åt den brottslighet som sker inom kommunen.

De politiker vi väljer till kommunfullmäktige kan bestämma om skolor, bibliotek, idrottsanläggningar, renhållning, anläggande av nya bostadsområden och köpcentrum, sociala insatser, och mycket annat.

Om man tycker att barnomsorg är en viktig fråga, och att barngrupperna inte får vara för stora, så finns det i regel partier som tycker så att rösta på.

Men om man tycker att Gävle har för hög brottslighet, och vill ge sin röst i kommunalvalet till det parti som har denna fråga som sin viktigaste – vilket parti ska man rösta på då?

Inget.

Och detta inte därför att det inte skulle finnas något parti som vill minska brottsligheten, det får man hoppas att det finns, men kommunerna har inte beslutsmakt över nästan några politikområden alls som rör brottsbekämpning.

Kommunerna kan inte påverka var det ska finnas tingsrätter och hur mycket resurser de ska ha, inte var det ska finnas kriminalvårdsanstalter och rättspsykiatriska avdelningar, inte heller var det ska finnas närpoliser och hur många.

Detta till skillnad från bibliotek, skolor och idrottsarenor som en kommun kan ha en eller hundra av, beroende på hur mycket man vill betala.

Förklaringen är till stora delar naturlig; vissa saker lämpar sig bättre för nationella beslut, andra för lokala. Allt som har med lag och rätt att göra har ansetts mer eller mindre helt höra hemma på statlig nivå, vilket kanske är rimligt, men som samtidigt också avhänder kommunpolitikerna i Gävle makten att göra något åt brottsligheten i Gävle (annat än att bygga bort Östertunnlar).

Men inte heller på nationell nivå kan politikerna påverka hur sådant som rättsskipning och brottsbekämpning är organiserat, i samma utsträckning som de kan påverka hur andra verksamheter organiseras; man kan jämföra å ena sidan domstolsväsende och polis med å andra sidan försäkringskassa och arbetsförmedling.

Självklarheten i att politiker inte ska lägga sig i hur lagar tillämpas har överförts till beröringsskräck också för hur rättsvårdande myndigheter organiseras, kontrolleras, följs upp och styrs.

Det brukar ju anses att polis, försvar och rättsväsende är den kärna i samhället som politiken måste bestämma över; ”nattväktarstaten”.

Fast i Sverige verkar vi leva i föreställningen att rättsvårdande myndigheter är de sista som politiken ska bestämma över.

Mer läsning

Annons