Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gärna kvotering, men inte alltid...

/

Ni är ju feminister. Varför väljer ni inte en kvinna till partiledare? Det är en retorik som inte håller.

Annons

Även en man kan driva feministisk politik men framför allt är kvotering inte att föredra, varken när det gäller familjepolitik eller till positioner till bolagsstyrelser. Inte heller till partiledarpositioner. Kompetens måste komma först, kvotering är knappast det rätta sättet att komma till rätta med snedfördelning mellan könen. Vem vill vara kvoterad?

Alltså kan det framstå som en smula fånigt att kritisera Vänsterpartiet för att man nu valt partiledare efter kompetens istället för kön. Men just i Vänsterpartiets fall är kritiken befogad och det är partiets egna, extremt höga svansföring i frågan som ställer till det för dem.

”Vi lever i ett samhälle som bärs upp av en maktstruktur som är grundad på kön: patriarkatet. Det är ett system som överordnar män och underordnar kvinnor”.

Så skriver Vänsterpartiet i den feministiska plattform som är ett grundläggande dokument för det parti i Sverige som förutom att kalla sig för socialistiskt parti även kallar sig för feministiskt.

Partiet skriver vidare om att kvinnor i Sverige har alla formella rättigheter men att männen trots det har den avgörande makten på alla nivåer. ”Då det inte finns några formella hinder för kvinnor att dela makten är kvinnors underordning i formell meningen inte legitim. Icke desto mindre är den en realitet och det är kring denna realitet, bakom fasaden av skenbart likaberättigande, som dagens kvinnokamp måste föras”.

En metod som Vänsterpartiet gärna förespråkar för att rätta till snedfördelningen i samhället är kvotering. Kvotering är, enligt Vänsterpartiet, ett redskap för att uppnå det självklara, ”ett samhälle där både män och kvinnor finns representerade på alla nivåer och i alla sammanhang”.

Mellan 1917 och 1921 fanns ingen partiordförande, däremot en partisekreterare: Fredrik Ström. 1921 blev Zeth Höglund ordförande och han följdes kommande decennier av Karl Kilbom, Sven Lindero, Hilding Hagberg, C.H. Hermansson och Lars Werner. 1993 valdes den första kvinnan till ordförande. Gudrun Schyman satt tio år på posten och följdes av Lars Ohly (efter en kort period för Ulla Hoffman som trädde in som tillfällig partiledare sedan Schyman avgått).

Alltså hade det varit logiskt om partiledaren den här gången blivit en kvinna. Rossanna Dinamarca och Ulla Andersson var båda intresserade av positionen. Jonas Sjöstedt var utan tvekan är den bästa kandidaten, men det ska ju inte spela någon roll för ett parti som så vasst förespråkar kvotering.

Kongressen avfärdade (om än inte med någon stor marginal) mittimellanförslaget att införa delat ledarskap och manegen var därmed krattad inför fredagens partiledarval. Jonas Sjöstedt vann överlägset över Rosanna Dinamarca (Ulla Andersson valde att dra sig ur kampen när förslaget om delat ledarskap föll).

Vänsterpartiet har valt en man. Igen. Någon kvotering är det med andra ord inte fråga om inom Vänsterpartiet, trots att man så gärna vill pådyvla andra den principen.

Efter beslut i fullmäktige i slutet av förra året ska Gävle från 1 april ansluta sig till lagen om valfrihet, LOV. Alla som av Gävle kommun beviljats hemtjänst själva får välja utförare.

Alla oppositionspartier plus Miljöpartiet röstade för, Vänsterpartiet mot. Den socialdemokratiska fullmäktigegruppen var delad. Under hösten visade en rad S-företrädare i debattartiklar hur oense de är i frågan. Vad vi ser är väl en lokal variant av de numera så tydliga inre konflikterna på riksnivå. Osämjan tar så mycket kraft att partiet knappast orkar något annat. Motsättningarna har undergrävt först Mona Sahlins och sedan Håkan Juholts möjligheter att leda. SSU hade i årtionden vådliga fraktionsstrider, och båda sidor tycks ha tagit med sig dessa in i partiet.

Under de många åren i regeringsställning gick det ofta - dock inte i EU-frågan - att till nöds dölja rader av interna motsättningar.

Ända sedan partisprängningen 1917, när dåvarande vänsterflygeln bröt sig ur, har det sagts att en socialdemokratisk partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet. Erlander, Palme och Ingvar Carlsson lyckades oftast bra med den uppgiften. Men efter Göran Perssons valnederlag 2006 har de inre motsättningarna varit allvarligare och djupare än någon gång sedan 1917.

Mer läsning

Annons