Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävle kan bli tryggare

/

Vi känner oss tryggare nu än för fem år sedan. Det slås fast i en rapport av Brottsförebyggande rådet (Brå) som presenterades i veckan. Någon som håller med?

Annons

Det är svårt att skjuta hål på statistik, även om jag förr om upplevt Brå som ett fäste för vänsterinriktad kriminologi med enda avsikt att stödja tesen att ”brottsligheten inte har ökat”. Jag upplever dock att det skett en vetenskaplig skärpning hos Brå sedan regeringsskiftet 2006.

Men ändå: Kan känslor verkligen översättas i siffror?

Brå presenterar vetenskapliga studier, själv sitter jag förvisso och bara gissar. Men jag tror inte att folk i allmänhet upplever att brottsutvecklingen går åt rätt håll, vilket är en annan – men minst lika viktig – fråga än den Brå ställde.

Om folk känner sig tryggare för sin personliga del behöver det ändå inte innebära att man är mer nöjd med de brottsbekämpande myndigheternas arbete nu än för fem år sedan, eller upplever att det begås allt färre brott, år för år.

Kriminalpolitiken är det område som jag tycker att alliansregeringen skött sämst. Av en borgerlig regering tycker jag att man efter sex år har rätt att förvänta sig att se en signifikant minskad brottslighet, inte bara i siffror utan också känna detta in i märgen.

Skulle det vara ett orimligt krav på ett samhälle att man faktiskt kan gå ut med hunden eller hem från krogen klockan 02 på natten och veta att risken för att bli utsatt för brott är mycket liten? I stället får brottsdrabbade höra att man får ”skylla sig själv” om man ”är så dum” att man är ute ensam den tiden på dygnet. Som om brottslighet måste accepteras som en självklarhet.

I kampen mot brottslighet bör väl kraven tvärtom vara mycket högt ställda. Skillnaden mot alla andra, många, samhällverksamheter där kraven också måste vara högt ställda – vård, skola, omsorg, med mera – är att bristerna på dessa områden oftast handlar om felsteg men i ett grundsammanhang där syftet är gott. Felaktiga beslut hos myndigheter kan drabba enskilda hårt, men det är trots allt sällan avsikten.

När det gäller brottslighet tillkommer en dimension. Där är det (oftast) fråga om att en person i aktivt och medvetet har velat skada en medmänniska, i synnerhet om vi talar om de värsta slagen av brott: mord, misshandel, våldtäkt, kidnappning, rån – etcetera. Alltså de brott som mest skapar upplevelsen av otrygghet, och som drabbar människor fysiskt och psykiskt allra mest.

Att reformer på till exempel skolans område har långa ledtider innan de ger resultat förstår nog de flesta. Högre kunskapskrav får knappast fullt genomslag förrän efter tio år, när en person gått igenom hela den nya skolan från årskurs 1 till 9.

Reformer inom kriminalpolitiken bör däremot kunna få effekt snabbare.

Nu, efter sex år, börjar det parti, Moderaterna, som innehaft justitieministerposten i sex år att tala om längre frihetsberövandetider, något jag personligen tror är nödvändigt, inte enbart för straffet i sig utan främst för att brottslingar ska genomgå en effektiv, tvingande rehabiliterig. Vilket jag ser som det absolut mest nödvändiga inslaget inom kriminalpolitiken.

Om både det förstnämnda och det sistnämnda hade satts igång 2006 borde lagstiftningen ha kunnat vara på plats, säg, 2009, och vi borde ha kunnat börja se effekter redan nu, 2013. I stället vaknar statsministern så sent som bara två år före nästa val, och hans justitieministers eventuella reformarbete kan vara spolierat om S, V och MP vinner valet.

New York – av alla städer – visar att det är möjligt att minska kriminaliteten så pass konsekvent att människor upplever det på riktigt, och inte bara statistiskt.

Sedan början på 90-talet har brottligheten – i synnerhet våldsbrotten – minskat. År efter år, i över två decennier. I höstas firades en historisk dag då inget mord anmäldes i denna världsstad. Metoden funkar till och med i tidigare etniskt segregerade, fattiga stadsdelar.

Så vad är det för mirakelmedicin? Jo, något så enkelt som att stävja brottsligheten i sin linda: nolltolerans även mot de allra minsta brotten. Enligt den urgamla principen att stämma i bäcken hellre än i ån.

Beatrice Ask fick chansen. Hon tog den inte.

Mer läsning

Annons