Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Givande partiledardebatt

/
  • Sämjan skenbar? Statsminister Fredrik Reinfldt skyllde de ökade utgifterna i statsbudgeten på sin mindre allianskollegor Göran Hägglund, Jan Björklund och Annie Lööf.

SVT:s partiledardebatt i förrgår kväll efterlämnade en del noterbara intryck.

Annons

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt var den enda av de tre rödgröna partiledarna som gav något vallöfte i termer av ett ”vi”: ”Vinner vi valet ska vi införa en mänsklig sjukförsäkring”, lovade Sjöstedt. Det är okontroversiellt, och S-ledaren Stefan Löfven instämde.

Men vem är Sjöstedt att tala om ett ”vi”, när det stora oppositionspartiet deklarerat att man i valrörelsen 2014 i första hand söker mandat för en S-regering? Snarare vittnar uttalandet om en desperation hos Vänsterpartiet att hamna i utanförskap, när Miljöpartiet lagt sig så nära Socialdemokraterna – i partiledardebatten framstod Miljöpartiets Åsa Romson och Stefan Löfven nästan som ett tandempar.

Knäckfrågan är hur det tillväxtvänliga S-partiet, med en allt större förståelse för näringslivets villkor i och med partiledarskiftet, ska kunna samsas med Miljöpartiet i energifrågan.

Kärnkraftsmotståndet är för Miljöpartiet vad flyktingmotståndet är för Sverigedemokraterna. Det är kärnkraftsmotståndet som kvarstår som Miljöpartiets grundidentitet, när all annan politik skalats av. Kring denna protonkärna roterar all annan politik.

Att oppositionsledaren Löfven var offensiv och statsministern tillbakalutad kunde konstateras av alla. Konfrontation har absolut inget egenvärde, tvärtom är det ett stort värde om landets båda största partier kan samtala med varandra. Men Socialdemokraterna och Moderaterna har nu kommit så nära varandra politiskt att det har ett informationsvärde att de små skillnaderna ändå belyses. Löfven är emellertid ingen större retoriker och spelar jämnt mot Fredrik Reinfeldt endast när denne håller tillbaka.

Folkpartiledaren Jan Björklund är den klart effektivaste retorikern bland de åtta partiledarna, men Fredrik Reinfeldt är normalt den allsidigt sett skickligaste debattören. Påläst i alla frågor (som vederbör en statsminister), resonerar logiskt och sakligt, vilket tar udden av motståndarnas anfall.

Men en av regeringschefens repliker var både egendomlig och oförskämd. Socialdemokraternas nya giv är ju att utmåla regeringen som ”ansvarslös” när den nu bedriver keynesiansk, konjunkturutjämnande politik (alltså egentligen klassisk socialdemokratisk politik).

Men i stället för att försvara de investeringar som finansministern hyllade av hela sitt hjärta tidigare i höstas när han presenterade budgetpropositionen skyllde statsministern satsningarna på sina regeringskamrater: ”När vi sitter och förhandlar på Harpsund måste ju de också få igenom sina frågor.”

På nåder av det stora partiet, liksom. Som småbröder som tjatar om godis så envist att storebror, ytterst motvilligt, till sist måste öppna plånboken.

Varför Centerpartiet och Kristdemokraterna har opinionsstödsproblem blottlades. Inläggen från deras partiledare bottnade inte tillräckligt tydligt i partiernas ideologi och tradition.

I Centerns fall försöker man omfamna för mycket: både att vara ett parti för landsbygden (där bilen är livsnödvändig) samtidigt som man i ambitionen att vara miljöparti inte kunde avvisa en bensinskattehöjning, på en fråga från Miljöpartiet.

Som knappt fyraprocentsparti måste nog Centern välja mellan att vara ett parti för landsbygdens folk (där de är ohotade) eller vara ett miljöparti (där Miljöpartiet har en given position som nummer 1).

KD-ledaren Göran Hägglund försatte chansen att referera till klassiska kristna, humanistiska värden, i replikerna om flyktingpolitik mot SD-ledaren Jimmie Åkesson. Som treprocentsparti har nog inte Kristdemokraterna råd med att skämmas för sin kristna tradition. När det gäller traditionella konservativa värden håller Sverigedemokraterna på att utkonkurrera Kristdemokraterna. På köpet får då de KD-väljare som bytt till Sverigedemokraterna en flyktingpolitik som skär sig ilande gentemot det kristna kärleksbudskapet.

David Nyström

Mer läsning

Annons