Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glädjedödande fakta

/

Annons

Svenskarna älskar godis, i synnerhet lösviktsgodiset. Den som rest runt i världen vet att lösviktsgodiset till stor del är ett svenskt fenomen. Och det är ju en briljant försäljningsidé. Godispåsen till fredagsmyset kan fyllas med allas favoriter – fjärran från Alladinasksyndromet där en en eller två bitar alltid blir kvar.

Lösviktgsgodiset är en strålande affärsidé i en tid då socker inte längre är en lyx utan billigt. En jättepåse godis har alla råd med. Alltså äter vi i Sverige godis. Massor med godis. Det påstås att vi svenskar äter svindlande 17 kilo godis per person och år och under påskveckan äter vi uppskattningsvis dubbelt så mycket godis som under en vanlig vecka.

Det var först i mitten av 1980-talet som självplock av godis tilläts i butikerna, innan dess var det godis över disk som gällde. Jag och mina kompisar gick till den lokala kiosken i bostadsområdet i Bollnäs med några enkronor i näven. Kiosktanten fick sedan plocka ihop en påse. Tricket var att bara ta ett par, tre stycken dyra godisbitar. Kolor till exempel. Annars var det små illgröna surisar som gällde till en kostnad av tio öre styck. För två kronor kunde man alltså få 20 godisar eller möjligtvis 15 plus två goda 25-öreskolor. Tja, ni fattar.

Överkonsumtionen (jag dömer ingen, bidrar själv tyvärr) av godsaker är förstås bekymmersam ur en hälsoaspekt. Det gäller ju med godis som med allt annat: det går bra att äta med måtta!

Det svenska lösgodiskonceptet ska nu bli en succé även i resten av världen. Svenska Exportrådet jobbar hårt för att marknadsföra Matlandet Sverige och att göra det även som godislandet. När det under vintern anordnas International Sweets and Biscuits Fair i Köln deltar såklart Sverige med en lösgodisgata.

Billigt godis i enorma mängder – kanske snart en exportsuccé. Ska man vara stolt, eller?

Apropå godis läste jag en sån där glädjedödarartikel i Upsala Nya Tidning i onsdags. Där fick jag lära mig en del fakta om olika godissorter som man helst inte vill veta. Sura flaskor innehåller gelatin från svin och surheten kommer från citronsyra som framställs genom att glukos jäser ihop med mögelsvampar. Ferraribilar (alltid i min familjs godispåse) blir sådär fint röda av ett pigment som framställs av torkade vingar från en slags lus. Och den som mumsar skumsvampar äter ett ytbehandlingsmedel – karnaubavax – som dessutom ibland framställs under mycket hårda arbetsförhållanden. Jag föredrar nog lusvingar i så fall, det är ju åtminstone naturligt. (Fast det är ju förstås inget för vegetarianer). Mycket att tänka på för den rättrådige med andra ord.

Skämt åsido, på vissa godisgrossisters lösgodislådor står det faktiskt innehållsförteckningar. Det kan vara en god idé att läsa på dem.

I övrigt kanske det är så att det är läge att släppa moralpaniken för en helg och låta ungarna äta för mycket godis, dricka för mycket påskmust och vara uppe för länge. Det finns ju sisådär 360 andra dagar på året att vara präktig på.

Glad Påsk!

Mer läsning

Annons