Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gott om kulturkrockar i Kairo

Kulturskillnader och vanmakt. Visst funderar man ibland varför vi i Sverige snällt köar, inte prutar, kör ordentligt och parkerar i god ordning.

Annons

Visst är vårt kynne kanske annorlunda än i sydligare länder, det sydländska temperamentet som vi brukar tala om. Men det är inte den enda förklaringen.

Kulturkrockar är det gott om för en småstadssvensk som jag själv, på resande fot i Egypten.

Bilar som tutar, människor som ropar. Taxichaufförer som i det närmaste drar in en i bilen. På basaren vet du att du blir lurad, trots att försäljaren beter sig som om du rånat honom, och i den lilla butiken där du köper vatten får du se upp så att du verkligen får växel tillbaka i egyptiska pund.

När vår minibuss som vi vanligtvis färdas i stannar till – och det gör den ofta i den absurt täta Kairotrafiken – kan plötsligt någon öppna skjutfönstret från utsidan och uppfodrande sträcka in varor eller bara en hand för att tigga lite pengar.

När en i sällskapet frågade vår chaufför var han tänkte parkera medan vi besökte inrikesdepartementet för att ansöka om inhemska presskort (de kommer om tio dagar…) så möttes vi av ett jätteskratt och svaret att han parkerar där han parkerar.

För oss svenskar är det ovant att befinna oss i en kaotisk afrikansk jättestad som Kairo. Men beteende som vi hemma blir arga över tycker vi ju ändå är lite roligt här.

Kairo är ett exotiskt myller. Charmigt på ett sätt, men de mer påfrestande aspekterna av att ständigt bli dragen i, ropad på eller nästan bli påkörd av överstressade taxichaufförer är förmodligen bara till viss del en del av den egyptiska kulturen och mer av ett beteende förstärkt av nödvändighet.

Minimlönen per månad i Egypten ska egentligen vara 700 egyptiska pund (cirka 880 svenska kronor) men miljontals egyptier lever såklart under den gränsen, om de överhuvudtaget har några arbeten.

Minimilön är ett utopiskt ord här.

Det är därför mammor puttar ut sina små barn (många yngre än min sexåriga dotter) mitt i den fruktansvärt trafikerade gatan för att tigga. Det är därför som taxichaufförer knappt bryr sig om att väja för människor i gatan. Tid är pengar. Ingen åkare finns som ger taxichauffören garantilön om det är en trög dag.

I Sverige vill försäljare såklart sälja, men utmaningen är inte att lyckas få mat på bordet för dagen eller att kunna låta sina barn gå i skolan.

Om jag återvänder till Egypten om några år kanske ekonomin har börjat gå åt rätt håll, fler har jobb och lönerna ökat – allt det där som de själva eftersträvar. Även med ökat välstånd kommer Kairo utan tvekan att fortsätta vara en bullrig, myllrande, avgas- och kryddoftande jättestad – fjärran från svensk kyla och ordning.

Men de mer hjärtskärande aspekterna, som mammor som tvingas knuffa ut sina barn i gatan i jakt på pengar, slipper vi kanske se om Egypten lyckas med sin ambition att införa demokrati, minska korruptionen och på sikt skapa större välstånd för fler människor.

Ingen mamma eller pappa vill knuffa ut sina barn bland farliga bilar. Det är inte ett uttryck för kulturella skillnader, det är ett beteende framdrivet av vanmakt och nödvändighet.

Mer läsning

Annons