Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Greklandskrisen delvis Palmes skuld

/
  • Bruno Kreisky, Olof Palme, Willy Brandt och Giorgios Papandreou – alla har de suttit i samma båt.

Annons

En av det efterkrigstida, fria västra Tysklands stora ledare, socialdemokraten Willy Brandt, var flykting i Norge och Sverige under nazitiden.

Under tiden blev han djupt imponerad av den svenska socialdemokratin, som han under sin långa gärning som västtysk ledargestalt såg som en förebild.

Detsamma gäller Bruno Kreisky, i allt väsentligt Brandts motsvarighet i Österrike, flykting i Sverige också han under nazitiden.

Den socialdemokrati de såg i Sverige var Per-Albin Hanssons och Tage Erlanders.

1967-74 styrdes Grekland av en militärjunta, och många ledande grekiska socialistpolitiker valde Sverige att fly till, däribland Andreas Papandreou, premiärminister under 80- och 90-tal, och hans son Georgios, landets nuvarande ledare.

Det svenska socialdemokratiska drömsamhälle de såg, och bländades av, var ett annat än Erlanders.

Det var Palmes.

Generöst med statens plånbok, besjälat av socialistiska ideal som löntagarfonder, och en vänsterradikal agitation som om de ekonomiska lagarna upphävts och välfärdssamhället kunde sväva tyngdlöst över land och folk.

Med mer än två makalösa decennier bakom sig, med remarkabla ekonomiska rekordår som kunde användas till modernisering och en välfärdsstegring i det svenska samhället utan motsvarighet, så kunde det ju inte gå fel när en ny generation socialdemokrater tog välfärdssamhället till nya höjder. Om den svenska socialdemokratin strödde bidrag över folket och skrämde livet ur de företag som genererade de pengar som skulle finansiera alla bidrag, med detaljplaner för hur stat och arbetarkollektiv skulle ta över ägandet – så måste det ju vara rätt.

Självklart är den svenska 70-talssocialdemokratins inflytande på PASOK, det grekiska socialistpartiet som nu ”styr” det bankrutta landet, bara en ingrediens till förfallet. Det finns ju uppenbara skillnader som korruption, som Sverige är nästan förskonat från, och inte minst skatteindrivning, som i Grekland varit närmast obefintlig, medan det svenska Skatteverkets nit är väl känd.

Ironiskt nog hyste Palme under ytan tvivel på den bidrags- och socialiseringspolitik han stod för utåt. Det framkommer i några av de senare årens biografier. För att inte tala om finansministern Kjell-Olof Feldt.

Kommer någon ihåg att ett av Ingvar Carlssons många vallöften 1988 var en sjätte semestervecka?

Det begravdes i tystnad. För inte heller Carlsson trodde på en ledighetsskapande politik.

Han gjorde Göran Persson till finansminister 1994 med ett öppet mandat att städa upp i bidragssystemen – för tvärtemot vallöftet att återställa nivån i bidragssystemen till 90 procent, som den borgerliga regeringen sänkt till 80 procent, sänkte Persson den under några år till 75 procent.

LO demonstrerade då utanför riksdagshuset och dess ordförande Bertil Jonsson kom att kallas ”Hulken”.

Nu kan vi åse hur grekerna demonstrerar, mot att betala notan för bland annat groteskt låg pensionsålder och 14 månaders lön per år för statligt anställda.

De behöver de inte göra helt och hållet, för mycket kommer att betalas av – ironiskt nog – det Tyskland som inspirerades av den gamla svenska socialdemokratin, när den ännu trodde på arbetslinjen.

Socialdemokraterna har dessbättre aldrig fullt ut genomfört den politik som de talat för från Palmes tid och ännu i dag. Grekland, däremot, har dragit ut den sorts politik i tangentens riktning.

En politik där staten konsekvent betalar ut mer än den får in, och där bidrag lockar folk från arbete till icke-arbete, kraschar ju sjävklart förr eller senare.

Om nu någon människa vid sina sinnens fulla bruk inte inser denna matematiska lag – kolla på Grekland.

Mer läsning

Annons