Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hellre en glad amatör

/

Annons

Gregg Allman, ledare för 70-talsgruppen Allman Brothers band, hade en devis.

Alla medlemmar som togs in måste vara bättre på att spela än han själv.

Håkan Juholt gör tvärtom.

Och detta trots att han mer än många andra partiledare både nu och förr borde vara i kraftigt behov av att omge sig med tung erfarenhet. Inte prioritera jaget, utan laget.

Håkan Juholt leder Sveriges (ännu) största parti, ett parti som fortfarande håller sig med en grandios, statsbärande självbild och vars medlemmar alltjämt blinda för att den bilden stämmer allt sämre med verkligheten. Han saknar inte bara ministererfarenhet utan också politiskt bred riksdagserfarenhet trots sina 17 år på Kalmarbänken. Hans roll som partiets tidigare försvarstalesman ska givetvis inte ringaktas. Men utanför detta fält – intet.

Man kan förstå att många i ledarskiktet för ett parti som gjort ett katastrofval får gå på plankan. Också att en ny kapten för skutan vill mönstra sin egen besättning.

Men Juholts kölhalning är remarkabel. Ut inte bara partisekreterare, ut också en trist men otvetydigt kompetent ekonomisk talesman, ut även en grå men stabil riksdagsgruppledare, ut med ett gäng utskottsordföranden och ut med ytterligare några andra av bara farten. Ut framför allt med personer från partiets förnyarfalang.

In i stället med ett gäng traditionalistkompisar – må så vara amatörer.

Konsekvensen lät inte vänta på sig.

Bara veckor efter tillträdet blev sjabblandet totalt – och dessutom i just den fråga som Juholt verkligen kan, försvars- och säkerhetspolitiken. Flyginsats i Libyen som blev tillbakadragen insats, som blev båt, som blev flyg igen, som även kunde bli marksoldater, som även kunde spridas till flera länder i regionen, men som till sist ändå var samma som regeringens.

Den ende kvarvarande, utöver Juholt, med erfarenhet på området; partiets mångårige utrikestalesman Urban Ahlin, fick inta rollen som brandsläckare. Kanske har han med denna insats räddat sig från det öde som drabbat de andra förnyarna.

Men ett avsteg har gjorts från regeln att bara plocka folk från Juholts egen falang: Tommy Waidelich, Juholts skuggfinansminister.

Att försöka ena två stridande falanger efter ett partiledarval genom att ge den förlorande falangen centrala poster brukar ses som en mer bra än dålig strategi, men inrymmer också risken att förlama ett ledarskap. Juholt verkar tycka sig ha löst problemet med att förvisso ta in en (1) från motståndarfalangen – fast ingen som kan utmana hans ställning.

Problemet är bara att Waidelich då heller knappast lyckas utmana Anders Borgs ställning.

Att vara oppositionens finansministerkandidat mot Borg är ju rena kamikazeuppdraget, så kanske är skälet till valet av Waidelich att den annars tippade Mikael Damberg hade självbevarelsedrift att tacka nej. Frågan är dock vilket skäl som hedrar Juholt mest.

Det bär så emot att göra ner den ack så trevlige Waidelich. Men i all sin svårslagna elakhet är det svårt att inte se en poäng i Gävlemoderaten och ordföranden i riksdagens arbetsmarknadsutskott Tomas Tobés kommentar: ”Tommy Waidelich är den största missmatchningen på svensk arbetsmarknad”.

Går det dåligt för Waidelich i debatterna mot Borg så må dock skuggan falla helt över Juholt.

Han satte jaget före laget.

Mer läsning

Annons