Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjälp i god tid

/

Annons

I bland spelar det ingen roll att förfärliga saker är ovanliga. Det hemska i det hela väger upp. Det går inte att skaka av sig rysningarna när man läser och hör om den fyraårige pojken i Ljungby som dödades av ett äldre barn, bara genom att vända blad och läsa statistik som visar att det är extremt ovanligt att barn dödar barn.

Vi vet inte allt i tragedin som utspelade sig i Ljungby i höstas. Vi vet inte vilken problembild som det barn som dödade fyraåringen har haft (mer än att en sådan sannolikt borde finnas).

Och vi ska inte veta heller. Sekretessen i sådana här fall måste vara vattentät. Den 10-årige gärningsmannen måste få en ny chans, få all social och psykologisk hjälp som behövs för att fasas in på rätt bana i livet. Varken 10-åringen, samhället eller brottsoffrets anhöriga tjänar på något annat. Ett barn kan inte dömas på samma sätt som en vuxen – det vore absurt.

Men något som aldrig får glömmas är att stöd och hjälp givetvis även måste ges till den dödade pojkens anhöriga. Många som drabbas av brott har vittnat om att de helt känt sig ignorerade av samhället. Och så har det nog varit, även om denna brist mer synliggjord.

Fallet med den dödade fyraåringen i Ljungby har jämförts med det i Arvika 1998 då en fyraåring dödades av två andra barn, fem och sju år gamla. Då sades det ofta från kommenterande sociologer och psykologer att i sådana här fall ”finns bara offer”.

Det vittnar om en atmosfär där brottsoffer och förövare slentrianmässigt jämställs. Självfallet måste det vara en ohyggligt fruktansvärd situation även för familjen till de barn som varit med om att döda ett annat barn. Livet blir aldrig som förr, inte heller hos dem. Men föräldrarna har sina barn kvar. Det är inte samma sak som att aldrig mer få se sitt barn.

Man får förstå att det inte är lätt för de journalister som ska leda samtal i sådana här ämnen i TV-soffor, men en fråga som faktiskt ställdes i en kanal borde inte gå att formulera: ”Kan det komma ut något gott av detta?”

Liknande sades också av en inflyttad person i Stjärnsund, som intervjuades om stämningen i byn efter att tioåriga Engla Höglund mördats av Torsåkersbon Anders Eklund. Det hade blivit ett nytt ljus och gemenskap i byn, tyckte personen.

Förfluget och bara obetänkt, förmodligen. Det personen försökte uttrycka handlade väl mest om att byborna förenades i sorg och sökte tröst hos varandra.

2 200 fall av våld med dödlig utgång har inträffat sedan 1990. Av dessa är fem fall där barn har dödat barn. Går det att dra några slutsatser av detta?

Knappast andra än generella. En kvalificerad gissning är att ett barn som dödar ett annat barn torde ha liknande sociala och psykologiska problem som de barn som stannar vid sådant som grov mobbning och våld som kan vara nog så allvarligt men inte dödligt.

”Det såg man ju redan på dagis” – hur ofta har vi inte hört det sägas, om någon som det senare gick snett för?

Barn med problem måste få hjälp – och behandling – tidigt i livet.

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons