Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hoten mot vården

/

Annons

Elva procent av patienterna på svenska sjukhus har en vårdrelaterad sjukdom. 3 000 dör varje år till följd av felbehandlingar. Det är dessvärre väl känt sedan tidigare. Orsakerna är knappt fattbara i vår moderna vård; smuts och snusk i vårdsalar och ”hygienutrymmen”, dålig hygien hos personalen, undermålig städning och alldeles för sällan kontroller av hygienen.

Sedan länge har vi också känt till hur allt fler bakteriestammar blir resistenta mot antibiotika, oftast penicillin. Nu kommer ännu en larmrapport från Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen, Strama (Samverkan mot antibiotikaresistens) och Svenska infektionsläkarföreningen. I en gemensam debattartikel i DN (8/1) fastslås att ”stora delar av den moderna sjukvården hotas då antibiotika är en förutsättning för till exempel cancerbehandlingar och operationer”.

Under de senaste tio åren har vi haft flera stora utbrott av resistenta bakterier på svenska sjukhus. Problemet är alltså inte nytt och man frågar sig osökt vad som gjorts för att komma till rätta med det. Svaret tycks vara... just ingenting!

Den sjukvård artikelförfattarna beskriver tycks kunna liknas vid en kedja där flera viktiga länkar fattas. Artikelförfattarna efterlyser att vårdgivarna, det vill säga sjukhusen och ytterst landstingen, regelbundet kontrollerar läget vad gäller resistenta bakterier. Vidare behövs ett system för ”övervaktningsodlingar” inom utvalda mottagningar i öppenvården där ju 90 procent av all antibiotika skrivs ut.

Man för också fram det ständigt återkommande kravet att läkarna måste bli mer restriktiva och noggrannare när man skriver ut antibiotika. I dag ordineras patienter penicillin på alldeles för lösa boliner alldeles för ofta.

Men mer måste till för att utbrotten av resistenta bakterier inte ska bli fler och allvarligare. Sådana saker som platsbrist vilket leder till överbeläggningar, underbemanning, medicinpatienter som vårdas på ortopeden och så vidare bidrar till utbrott av resistenta bakterier. Det gör naturligtvis det faktum att infektionsklinikerna och färre vårdplatser vilket innebär att man inte kan isolera alla patienter som riskerar att sprida resistenta bakterier.

Patienter som flyttas runt på grund av platsbrist kan också bidra till ökade risker för smittspridning.

Det är alltså vårdgivarna, ytterst landstingen, som sitter med ansvaret. Det gäller i första hand att skapa rutiner där läkarna har ett nära samarbete med de mikrobakterialla laboratorerna och Smittskyddsinstitutet via till exempel ett gemensamt datanätverk.

Avsikten är naturligtvis att hela tiden ha full kontroll över hur de resistenta bakterierna utvecklas, hur de ökar och vilka nya som kommer till. Överhuvudtaget måste kontrollen över utskrivningen av antibiotika skärpas och kontrolleras mot nya resistenta bakteriestammar.

Men vårdgivarna måste också se till att lokalfrågan blir löst. Antalet vårplatser måste vara tillräckligt så att överbeläggningar undviks, eller åtminstone blir undantag snarare än regel. Personalbemanningen måste vara sådan att personalen har tid att fullfölja alla hygienrutiner och inte tvingas ta genvägar i vården.

Allt detta kostar naturligtvis pengar. Det blir den stora utmaningen för vårdgivarna, den att skapa en sjukvårdsstruktur som klarar problemen till samma kostnader som dagens. Det är naturligtvis svårt, men alternativet hotar såväl patientsäkerheten som ekonomin.

GD 9 JANUARI 2009

Mer läsning

Annons