Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humanitet. Har vi glömt det ordet?

/

Annons

Två nyhetsartiklar i GD i veckan påminner åter om den frågan. Den ena, i torsdags, handlar om en mycket gammal människa. Den andra, i fredags, om en nyfödd. För båda väntar avvisning från Sverige.

Gravt dementa och sjuka Yevdokiya Borodavka, 76 år, ska avvisas till Ukraina, där hon inte har några släktingar som kan ta hand om henne. Det finns ingen allmän hjälp att få från samhället där, förklarar hennes dotter Olga, som bor i Gävle.

Sandra, i dag tre dagar gammal, kommer knappast någonsin att få se sin pappa, som avvisas till ett minst åttaårigt fängelsestraff i Iran, och vad som väntar henne i Azerbajdzjan, dit hennes mamma ska skickas tillbaka, ogift och nyförlöst, varifrån hon flytt från ett ”hedersbrott” är oklart.

Dessa liksom många andra människoöden skulle kunna uppmärksammas av politiker från partier som påstår sig driva en human flyktingpolitik. Men också berättelser om människor som undgått förtryck, tortyr och avrättning, tack vare att de fått komma hit.

Så gjorde dessa partier förr. Men vilket riksdagsparti försvarar längre – rakryggat och engagerat – sin flyktingpolitik med humanistiska argument?

Valrörelsen 2010 gav prov på ett tragiskt förfall på den punkten. I stället för att stå upp för den egna politiken fördes en beklämmande sandlådedebatt om vilket regeringsalternativ som tog mest avstånd från det parti som bildats för att avskaffa en human flyktingpolitik, och man tävlade om att kasta flest invektiv över partiet.

Givetvis hade detta en direkt kontraproduktiv verkan. Partiet kom in i riksdagen.

Tänk tanken att de andra partierna tvärtom hade mött Sverigedemokraterna i en debatt, där de passionerat förklarat att svensk flyktingpolitik räddar liv!

I stället har debatten glidit över till Sverigedemokraternas planhalva.

Regeringen låter sin arbetslinjeretorik appliceras på flyktingpolitiken. Integrationsministern talar om hur många utlandsfödda som går till jobbet varje dag.

Regeringen försvarar också flyktingpolitikens initiala kostnader med att varje land, liksom världen i stort, historiskt har tjänat på att människor rört sig över nationsgränserna, bytt åsikter, idéer, uppfinningar, etcetera, som förbättrat välståndet, i stället för att någon i varje enskilt land uppfunnit hjulet, liberalismen eller potatisen.

Båda sakerna är både goda och sanna. Men mycket svårare att kalkylera i siffror än flyktingmottagandets årliga post i statsbudgeten.

Liberaler, socialkonservativa, gröna och socialdemokrater har alltså reducerat flyktingpolitiken till en fråga om ekonomi. Förutom att den debatten är oerhört mycket svårare att vinna, så glöms själva grunden för en human flyktingpolitik. Vi tar naturligtvis inte emot flyktingar i Sverige för att vi ska tjäna pengar på dem. Vi tar emot dem för att de annars riskerar att fängslas, torteras eller avrättas.

Vikten av att hitta rätt ord för att vinna en politisk debatt kan inte övervärderas. En ”generös” flyktingpolitik, som det så ofta heter, riskerar att spela flyktingmotståndare i händerna eftersom man då åter associerar till pengar. ”Generös” leder tankarna till att flyktingpolitiken får kosta obegränsat med resurser.

”Anständig”, eller human, är bättre ord. Det är anständigt att ta emot en främling som flytt för sitt liv, medan att stänga dörren mitt framför näsan på honom eller henne är oanständigt; inhumant.

En flyktingpolitik som vilar på humanistisk grund kan definitionsmässigt inte heller vara alltför fyrkantig. Det vore en självmotsägelse.

Självfallet ska asylskäl prövas med strikt regeltillämpning; godtycklighet skulle inte gynna ett folkligt stöd för flyktingpolitiken, men om en sådan grundas i humanistiska ideal vore det vore absurt om det inte kan medges undantag i särskilda fall – som Yevdokiyas och Sandras.

Helt enkelt för att detta vore inhumant.

Vi tar naturligtvis inte emot flyktingar i Sverige för att vi ska tjäna pengar på dem.

David Nyström

Mer läsning

Annons