Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur tänkte Hofors kommun?

/

Annons

Inte bara vrider det sig i magen, man tar sig också för pannan. Rapporteringen i veckan om mordet på en lärare i Hofors visar en sida av samhället där det, betraktat ur nästan varje möjlig synvinkel, beter sig skandalöst. Och det är svårt att se annat än att detta dessutom är mer regel än undantag.

Omgivningen såg redan för åtta år sedan att den 20-åring som nu står anklagad för mordet på läraren riskerade att halka snett. Alltså när han bara var tolv (12) år. GD har på nyhetsplats återberättat historiken.

Det är verkligen inte så att man i den politiska debatten alltför sällan hävdar att det är ”samhällets” fel, i slappa och diffusa ordalag, att någon begår brott. Det är den som begår ett brott som begår ett brott, ingen annan, och han eller hon bär ansvaret för det. Alla har ett val mellan att begå brott eller att inte göra det. Handlar det om en minderårig så är det föräldrarna som ansvarar för uppfostran, även om en bra skola inte bara ska lära utan också stödja föräldrarnas fostran.

Men om ett barn har fått en diagnos på ett mentalt handikapp som gravt försvårar möjligheten till socialisering? Och om föräldrarna verkligen gjort allt, bönat och bett och vädjat till kommunen om hjälp, och om situationen faktiskt är sådan att ingen annan har makt att hjälpa barnet än kommunen, om den anslår resurser för en specialpedagog eller en elevstödjare, eller bådadera?

Och svaret från kommunen är nej?

Fallet i Hofors är ju långt, långt, långt ifrån det enda där kommunal snålhet bedrar samhällelig vishet, och barn som i stället kunde ha fått hjälp fasas in på en bana där småbrott följs av grova brott, ofta grova våldsbrott, mer sällan mord, men ibland även det.

Att peka ut Hofors kommun som extra inkompetent vore således fel. Men att Hofors är i sällskap med så många andra kommuner i landet gör ju inte saken bättre.

Det är väljarna som avgör hur kommuner, och riksdag, ska prioritera de verksamheter som väljarna betalar. Men politikerna har ett övertag när det gäller att sätta agendan. Val domineras nästan alltid av frågan om skatter och bidrag upp eller ner. Frågor som debatteras mer sällan hamnar i en negativ spiral. Väljarna uppmärksammar de frågor som politikerna fokuserar på, och då tror politikerna att väljarna bryr sig mindre om andra frågor, och därmed ökar koncentrationen ytterligare på ett fåtal frågor.

När det gäller brottslighet tillkommer ytterligare en försvårande faktor för att få upp frågan till offentlig diskussion: Rapporterna från Brottsförebyggande rådet (Brå) idisslar monotont att brottsligheten aldrig ökat, varken förra året eller detta, och därför troligen inte i framtiden heller. Vi kan lämna åt sidan att jag är övertygad om att det finns faktorer som inte fångas upp i Brås rapporter, till exempel att antalet anmälda våldsbrott kan vara råare nu än förr, fast den statistiska siffran blir densamma. Inte heller kan jag befria mig från den känsla jag får av Brås retorik att myndigheten besjälas av en politisk agenda: slutsaterna först, bevisen sen, problematiseringen sällan.

Följden blir, vilket kanske rentav eftersträvas, att folk börjar rycka på axlarna och kommer att uppfatta brott som en slags konstant, som samhället ändå aldrig kan göra något åt.

Men OK då. Säg att Brå har rätt. Även om nu brottsligheten varken ökar eller minskar över tid – vore det verkligen omöjligt att börja bringa ner den? Precis allt annat i samhället utvecklas och förbättras år efter år, så varför i hela fridens namn skulle inte även brottsbekämpning kunna göra det?

Hur mycket bättre och tryggare hade inte Hofors varit med den lilla kostnaden för fler specialpedagoger och elevstödjare, och skulle inte väljarna i Hofors ha prioriterat det framför något annat, om politikerna gett dem det valet?

Bidrag och skatter handlar om pengar. Brottslighet handlar om liv.

Mer läsning

Annons